Om att inte begära för mycket

Jag tänkte skriva det här inlägget igår men grät hela kvällen istället. Vissa dagar är det så, att sorgen ligger precis, precis vid ytan och så svämmar den över.

Det började med att jag igår morse låg och funderade på att jag aldrig är glad. Naturligtvis är jag glad över min hund och att barnen mår bra och allt sånt där, men jag känner aldrig den där gnistan inom mig. När det liksom pirrar av glädje eller inspiration, när man ser fram mot något eller längtar efter att få sätta igång, ta tag. Mitt inre ljus verkar ha slocknat.

Ett stilla jämnmod är det bästa jag kan åstadkomma. Lugn förnöjsamhet, och det är inte det sämsta, men jag saknar mitt gamla jag ibland. Hon som kände glöd och inspiration, lust och längtan.

Nåväl, det är inte så konstigt att det är så, och igår morse låg jag som sagt och tänkte på att jag inte får begära för mycket av mig själv. Det får vara så här nu, och det är bara att vänta in en förändring, tror jag. Tid måste gå, kanske det lättar när våren kommer. Den här vintern får ägnas åt återhämtning och läkande, helt enkelt.

I torsdags var jag hos kuratorn. R mår sämre igen nu. Han har ett skov med mycket hallucinationer och aggression och de får kalla in extra personal på nätterna. Den här veckan ska det mobila teamet dit och se hur de kan göra saken bättre. De var inkopplade när han var besvärlig i början på Åleryd, så de känner honom och det känns bra för mig.

Kuratorn och jag pratade en dryg timme. “Hur har du det?” undrade hon med sjungande isländsk brytning och det var nog för att jag skulle börja tjuta, förstås. Hennes budskap var i stort sett “Hälsa inte på honom. Utsätt inte dig själv för det. Du kan inte tillföra något nu, han har personal som tar hand om honom. Du har gjort ditt. Tänk på dig själv nu.”

Snacka om kluvna känslor. Å ena sidan var det precis vad jag hoppades att hon skulle säga, för jag orkar ju inte med de där känslostormarna, men å andra sidan; när min älskling har det så jobbigt och brottas med fasansfulla och hotfulla hallucinationer – ska jag då tänka på mig själv? Ska jag inte finnas vid hans sida och försöka hjälpa honom? Vad hände med “for better and for worse”?

Igår kväll när jag var ute med Grace kom jag plötsligt att tänka på hur R brukade säga mitt namn när jag skojade och sa nåt oanständigt. Jag hörde inom mig precis hur det lät, och mindes hur vi brukade skratta då och så dök förstås tanken upp att han aldrig, aldrig mer kommer säga så. Inte låta så, och inte kommer vi skratta tillsammans så. Aldrig mer.

Fy fan, inte undra på att jag inte är så himla glad.

Advertisement

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Om att inte begära för mycket

  1. enaningomyoga says:

    ❤️❤️

  2. elina says:

    Ja, vad hände med “for better and for worse”? Jag undrade ofta på det fast vi inte var gifta. Hur långt skall det gälla?
    Jag vill ju inte säga något mot kuratorn, det är ju där du bör få hjälp.
    Men, vad mår du sämst av? Att veta och se hur han mår? Och eventuellt själv må skit efter besök och sörja. Eller att lämna honom helt och inte veta något? Bara få
    andrahandsuppgifter, och må skit och sörja – för det kommer man inte undan på ett tag. Tiden har varit för kort helt enkelt.
    Jag tror att du vet svaret. Det kan vara ett svar nu och ett annat senare förstås. Det är svårt att bli nöjd med så usla valmöjligheter.

    Tänker på dig. Jag vet hur djävligt det är. Om du inte har läst Elisabeth Kübler-Ross modell om sorgens faser efter död, läs. Hon prickar in faserna bra, tycker jag. Din man är ju inte död men det stämmer ändå bra för ditt fall så även för mig.

    • carinakinna says:

      Jag är så kluven, Elina. En del av mig är tacksam för att slippa träffa honom för det gör så förbaskat ont, en annan vill vara med, delta, försöka hjälpa. Jag tror det får bli nåt mittemellan så länge. Kuratorn sa också att sen, om ett tag, när han kommit längre in i glömska kan det vara lättare för oss att ses. Jag hoppas det.
      Tack för dina ord❣

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s