Back again…

Nu smyger jag igång bloggen lite grann. Inte för att den ska fungera som underhållning för någon annan och bestå av klämkäcka anekdoter. Åtminstone är det inte så jag tänker mig det hela, men jag har så många tankar i huvudet hela tiden och ofta längtar jag efter att få formulera dem. Vi får se hur det går och hur det blir.

Den 14 november 2017 fick jag en hjärtinfarkt. Bara att skriva de orden känns helt overkligt, men så var det alltså. Jag vaknade tio i sju en morgon av en stark smärta i bröstkorgen. Den gick ut i armarna, främst den vänstra, upp i käkarna och ut i ryggen. Klassiska symtom alltså, och jag förstod med en gång vad det handlade om, men eftersom jag är jag så ringde jag naturligtvis inte efter en ambulans. Jag väckte inte ens sambon för att inte oroa honom. Eller rättare sagt – jag ville först veta hur illa det var.

Efter att ha vankat omkring i lägenheten och suttit i soffan i ungefär en timme klingade smärtan av. Alla instruktioner är att absolut inte vänta mer än femton minuter… När jag mådde bättre igen gjorde jag frukost, väckte sambon och berättade för honom vad som hänt. Som väntat ville han genast att vi skulle åka upp till sjukhuset men det tog ytterligare nästan tre timmar innan jag var på akuten. Först måste jag ju avboka en massa kunder, sitta i kö till 1177 (som sa åt mig att genast ringa 112 som ville skicka ambulans men jag sa att nej, min sambo kör mig. Vi bor ju så nära sjukhuset och bara tanken på att grannarna skulle se ambulansen och undra…), packa lite saker samt dricka kaffe. Sambon var vid det laget hysterisk.

Efter att ha tagit svängen runt akuten hamnade jag så rätt snabbt på HIA (hjärtintensiven). Allvaret i det hela gick upp för mig först när personalen inte tillät mig att gå på toa själv och när jag inte fick gå till HIA från akuten utan kördes i en säng omgiven av två sjuksköterskor och en läkare med akutväskan redo. Då gick det upp för mig att fan, jag hade kunnat dö. Faktiskt dö.

Allt som hände och hela vistelsen på HIA betraktade jag utifrån, som om jag var på studiebesök och jag var en snäll och lydig patient. Jag fick skäll för att inte ha åkt in med en gång och skulle det bli någon nästa gång ska jag åka ambulans in direkt. Det har jag lovat både mig själv och personalen. Tiden är en otroligt viktig faktor, avgörande för hur mycket skada hjärtat tar av infarkten.

Min infarkt var liten och satt på ett “bra” ställe. Efter att ha genomgått en ballongvidgning återvände jag hem med en välfylld apotekspåse ett par dagar senare. Tilltufsad och svag, chockad, som uppriven med rötterna och slängd på komposten. Kaxiga jag hade fått en rejäl käftsmäll. Även jag var alltså dödlig. Jag – alltid den starka, alltid den som tar hand om andra, osårbar, som en jäkla duracellkanin. Hmmm, det blev mycket att tänka på, ska jag säga. Mycket att hantera och mycket som stoppades ner, djupt därinne.

Fortfarande, efter nästan 1,5 år, blir jag livrädd varje gång jag känner någonting från bröstkorgen eller i armarna. Jag kan aldrig mer känna mig säker, aldrig mer vara övertygad om min odödlighet och jag kommer aldrig mer kunna lita på min kropp till 100 %. Precis som alla andra som drabbats av en allvarlig sjukdom kommer rädslan för alltid att ligga kvar i bakhuvudet.

 

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Back again…

  1. tantaugusta says:

    Vad läskigt och vilken tur att allt ändå gick bra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s