Det jag lämnar bakom mig…

Jag funderar på alla olika faser livet består av. Faser som man går in i och ut ur, ibland nästan utan att märka det och ibland med mycket vånda och stort besvär.

Och då tänker jag på allt jag lämnat bakom mig, inte minst de senaste åren. Gården, som var vårt allt och som vi levde med och på i tjugo år. Friskhuset, min arbetsplats som jag var med och byggde upp från grunden och som var mitt andra hem i över tio år. Caritsa, min älskade häst och vän i nästan trettio år och hela hästeriet som varit en sådan stor och viktig del av mitt liv sedan jag var barn.

Helt plötsligt har allt det blivit historia. Andra saker har kommit in i mitt liv och jag har blivit en annan, tycker jag. Och jag känner att även den här bloggen med stor sannolikhet kommer att bli historia. Jag hittar inget riktigt syfte med den längre, själva tjusningen är försvunnen och behovet av att berätta om mig själv finns inte kvar.

Och som med alla beslut som får växa fram i lugn och ro känner jag ingen sorg eller vånda. Det känns bara som om det är dags att lämna även idagtankerjagpa bakom mig. Bloggen kommer att få ligga kvar här, dels av sentimentala skäl men också för att ha att läsa bakåt i. Den är trots allt ett omfattande tidsdokument som spänner över drygt fem år av mitt liv. Jag behåller den också för att kunna fortsätta att kommentera i de bloggar som jag följer. Och vem vet; kanske lusten att blogga trots allt kommer tillbaka igen en vacker dag.

Ett varmt tack till er som följt mig så här långt!