En liten släng av hemlängtan…

Igår skulle yngste sonen åka på LAN med grabbgänget. Alltså, när de kopplar ihop sina datorer i ett nätverk och spelar dataspel med och mot varandra i timmar, förmodligen hela natten. Han har ett gäng kompisar som har hängt ihop ända från dagis och genom hela grundskolan, och då och då brukar de ses ute i Ljungsbro – ett samhälle ett par mil utanför Linköping – där de andra bor för att LAN:a.

Sambon och jag skjutsade honom till kompisen O. med allt pick och pack. Det är alltid roligt att köra ditåt, tycker vi. Där gick barnen i skolan och det är inte särskilt långt från där vi bodde. Långt med landet-mått mätt, alltså… sisådär en mil. 😉

O’s föräldrar bjöd in oss på te och kex och vi blev sittandes och pratade länge, länge. Det var länge sedan vi träffades och vi hade mycket att prata ifatt. Ungdomarna satt med oss och det var så häftigt att se att barnen har blivit stora och vi föräldrar lite äldre och lite gråare, men vi är fortfarande desamma, allihop. Det var så lätt att minnas oss alla som vi var då, för länge sen.

Sambon och jag åkte till Hemköp i Ljungsbro och handlade innan vi åkte hem. Det väckte också tusen minnen, och även där slog vi ihop med flera före detta klassföräldrar. Några nickade vi bara åt, andra blev vi ståendes och pratade med en stund.

När vi åkte hemåt var klockan nästan 8 och det var mörkt ute. Och det var då det hände; när vi passerade infarten till “vår” by, Kaga, kände jag plötsligt, för första gången sedan vi flyttade, ett starkt sug av hemlängtan. Jag ville åka in där, köra igenom byn och svänga in på vår grusväg. Komma hem till gården…

DSCN2298Jag vet inte om sambon läste mina tankar eller om han kände likadant, för i samma ögonblick sa han, lite på skoj:
“Det blir nog kallt i natt, jag får tända i pannan när vi kommer hem.”
Att tända vedpannan hörde till hans dagliga rutiner hela vinterhalvåret.

Kanske berodde denna längtan på att vi varit i Ljungsbro och umgåtts med dem vi umgicks med när barnen var små och vår gård i princip var hela vår värld. Kanske hade själva tiden böjt sig en smula. Kanske var vi för ett ögonblick återigen dom som vi var då.

När vi sedan kom hem till stan kunde viDSCN1874konstatera att det trots allt var skönt att komma hem till en varm lägenhet, men känslan av att ha varit på en tidsresa kvarstod. Livet, tiden som går, själva skönheten i det – det kändes stort, och viktigt.

Sambon och äldste sonen klyver ved

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to En liten släng av hemlängtan…

  1. Johan Gunnbäck says:

    Jag fullkomligt älskar Din blogg. Känner igen sååå mycket av mig själv i det du beskriver och annat Du bloggar om. Det har varit en njutning för mig på exempelvis sjukan, där jag läst Din blogg, där det medfört en resa bakåt i tiden. Tänker på Kåvetorp, Norsholm, Linghem, Rystad mm. Minns samtalen med Din mor o far! Mycket trevligt att få hjälp med att resa tillbaka i tiden, om än för en kort stund. Kommer till o med ihåg vissa dofter från olika platser, från hus, rum och skospartier. Coolt! Kramar i mängd! Tack! Livet går med en rasande fart,! Hinner inte med känns det som. Känner mig ofta lite kluven huruvida jag gjort rätt eller fel. Men grejen är att jag inte hinner med! Livet är för kort nu. Medicinskt sett är det inte så bra med gubben, men det skiter jag i. Har avvikit från vårdhelvetet o mår bättre hemma. Men i morgon måste vi nog evakueras från vår lgh. pga av det sista rivningsarbetet inför torkningen av vattenskadan. Skulle såå gärna passa på o göra en “Eriksgata” nu efter allt skit men har körförbud tills vidare. Har dock kört hoj ändå när allt i kroppen o knoppen känts helt OK. Hoppas Du orkar fortsätta ett tag till med Din blogg men har full förståelse för om det känns som “en börda” ibland.

  2. carinakinna says:

    Kära Johan, tack för dina ord. Bloggen är ingen börda, åtminstone inte för närvarande eftersom jag har sänkt kraven på mig själv och numera bara bloggar när jag känner för det och om sånt som känns bra, kul eller viktigt för mig. Jag är så glad om jag kan bidra till en smula ljus på din, minst sagt, krokiga och backiga väg. Önskar att jag kunde bidra med något mer. Hoppas, hoppas att du får en smula lindring och ljus framöver.
    Jag älskar att färdas i tiden, lever nästan lika mycket i det förgångna som i nuet, och jag tror mig förstå att du är likadan. Kanske är vi “gamla själar”, lite tidlösa så där, som utan större svårighet rör oss mellan de olika tidsåldrarna.
    Ta hand om dig nu och må så gott du kan!
    Kram Carina

  3. Johan Gunnbäck says:

    Tror på det Du skriver om “gamla själar” mm. Tack och ta hand om Dig själv också!

  4. Hannis says:

    Tänkte igår på en plats jag bodde och kände att jag längtade tillbaka.
    På något sätt så var det som att jag längtade efter rutinerna som fanns då, vardagen.
    Så jag känner igen mig i det du skriver. Livets resa är fin på det sättet.
    Att det går vidare i nya former men att det som varit fint och viktigt en tid också finns kvar på något sätt.

    Kram Hannis

  5. enaningomyoga says:

    Märkligt det där att åka förbi där man har bott och levt. Vi bodde inne i stan i vår lägenhet i 12 år men när jag åker förbi det huset känns det bara lite tomt. Är också glad över att jag bor där jag bor nu. Kram

    • enaningomyoga says:

      Glömde säga att jagnaturligtvis gillar fin blogg när du vill skriva. Man måste få känna vad som är bra för en själv.

  6. carinakinna says:

    Sambon och jag bodde tio år i lägenhet innan vi flyttade ut till gården, men det känns absolut ingenting när jag åker förbi där. Vissa ställen förblir “hemma” resten av livet, och andra släpper man bara taget om utan att ens tänka på det.
    Tack för dina ord!
    Carina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s