Och jag grät…

Jag tänker att om jag ska blogga så kan bloggen inte bara bestå av putslustiga kåserier om min och familjens vardag. Det blir för ytligt och känns inte meningsfullt. Dessutom är inte livet så himla putslustig för jämnan, eller hur? Allt är minsann inte honung och solsken och ska jag skriva så måste det vara på riktigt, vara äkta och kännas viktigt. Humor är kul, men det ska råda balans. Därför tänker jag berätta vad jag gjorde häromdagen.

Någon kanske minns att jag växte upp delvis i ett höghus i en Stockholmsförort och delvis på en bondgård i en liten by strax utanför Linköping. (Därav min något kluvna personlighet 😉 ) Häromdagen besökte jag den lilla byns kyrkogård för att titta till ett par gravar vi har där efter “de gamla”, alltså min pappas moster och morbror och deras föräldrar. Det var de som ägde gården som pappa sedermera ärvde, vilket gjorde att vi inte bara tillbringade somrar och helger där utan flyttade ner till Östergötland på heltid när jag var 14 år.

Nåväl; Jag strövade omkring där bland alla gravarna och läste på stenarna. Jag såg många namn jag kände igen på alla de som fanns omkring mig som en självklarhet när jag växte upp; Algot och Östen till exempel, som brukade hjälpa pappa med tyngre arbeten. De bråkade alltid sinsemellan och fast jag var så liten då förstod jag att de bråkade om pappas gunst. Algot hade problem med alkoholen och hängde sig så småningom. På gravstenen läste jag att han var 65 då. På stenen stod också namnen på hans fru och dotter. Hur blev deras liv efter hans självmord? Östen hade en pytteliten papillon som hette Kompis (eller Kömpis, som han sa.) Jag kan fortfarande höra honom ryta: “Kömpis, sätt dig!” till den lilla, lilla hunden.

Jag hittade prästens grav, han som konfirmerade mig och döpte vår äldste son. Och handlaren, Gillis som hade den numera sedan länge nedlagda ICA-affären i byn och som så småningom dog av en hjärtinfarkt. Han och hans fru Gertrud med sina fyra barn som alla hette något på G. Jag minns hans svettblanka ansikte, hur han iklädd vit skjorta och byxor med hängslen körde ut varor i sin Volvo duett. Jag minns doften i butiken och hur spännande det var när jag blev så stor så att jag och min kompis Eva fick cykla dit själva och köpa glass.

Jag hittade graven efter ett par grannar. De var sura och elaka och jag var livrädd för den gubben. De hade fått adoptera en son när de var 48 år men han dog endast 16 år gammal i en motorcykelolycka. När jag läste på gravstenen grät jag över deras grymma öde och kände att jag förstod deras bitterhet. Stackars, stackars dem.

Jag läste namn efter namn på människor jag känt eller känt till. Från den gården, ja det var de, ja. Och hon, blev hon så gammal? Gård efter gård, namn efter namn och någonstans djupt inifrån mig vällde gråt upp. Tårarna rann för alla dessa människor som inte längre fanns, familjer som nu låg begravda tillsammans. Jag grät över de som dött unga och de som dött gamla. En del par hade snabbt följt efter varandra in i döden, andra hade levt som änkor eller änklingar i 20-30 år.

Jag grät över alla “Hemmansägare”, “Lantbrukare”, “Badmästare”, “Rättare” och “Skollärare”. Jag grät över den stolthet som titlarna antydde. Så småningom förstod jag att jag grät över alltings förgänglighet. Över flydda tider. Över en era som aldrig kommer tillbaka. Över min egen historia, min barndom som aldrig mer kommer igen. Över dödens obeveklighet. Över aldrig mer. Aldrig mer. Över oss alla som får vår stund på jorden. Över att någon en vacker dag kanske kommer gå på en kyrkogård och snyfta över att just mitt namn står på en gravsten.

Så småningom torkade jag mina tårar. Jag kände mig lättare, ren liksom. Som om jag för ett ögonblick fått kontakt med någonting stort och viktigt. På väg ut genom kyrkogårdsgrinden gick jag förbi Annas grav, en bekant som dog relativt ung, och jag läste det inristade meddelandet från henne på gravstenen; “Lev livet”.

76742609

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s