En dag…

Jag sitter vid skrivbordet, som numera är detsamma som köksbordet eftersom yngste sonen tagit tillbaka sitt rum, och pular med mina siffror. Det är dags för momsdeklarationer igen. Månaderna rullar på; momsdeklaration, betala räkningar, momsdeklaration, betala räkningar… Snart är det vår, de senaste dagarna har varit soliga och milda. Fåglarna kvittrar och man går med jackan uppknäppt och vänder näsan upp mot solen. Jag minns att jag förra vintern önskade att våren skulle dröja för jag tyckte det var så gudomligt skönt att få vila i det kravlösa vintermörkret. I år ser jag fram emot våren och sommaren, livet känns spännande. Vem vet vad som väntar bakom hörnet?

Jag är på slutklämmen med en översättning, den borde bli klar i helgen. Vi har fått en förfrågan om ett stort uppdrag som i så fall kommer att löpa på under ett stort antal månader. Det skulle öppna upp för möjligheter för oss som stämmer överens med de tankar vi haft om att förändra livet igen. Allt är inte klart ännu, och vi får se om och hur det blir. Jag påminner mig själv; förändringarna kommer i den takt de ska. Allt är utstakat, när det är dags så kommer det att gå fort… Annika i enaningomyoga skriver om att skicka ut sina önskningar till universum och lugnt invänta svaret, resultatet. Precis så.

I eftermiddag har jag ett par massagekunder. Resten av dagen ska ägnas åt översättning, och en promenad i solen. Balans mellan arbete och vila, balans mellan samvaro med andra och tid för sig själv – jag har skrivit om det förut men det känns så sant och så viktigt. Yngste sonen och jag pratar om meningen med livet. Jag såg ett tv-program med Bruce Perry som reser runt bland ursprungsbefolkningar och bor och lever tillsammans med dem ett tag. Han brukar avsluta med att fråga vad som gör dem lyckliga. Svaret blir i stort sett alltid: “Mitt arbete och inre frid.” Det enkla livet; arbetet, umgänge med familj och andra, att få styra sin tid. Enkelt. Gott.