Bra igen…

Allt sedan det jag skrev om igår har ett lugn åter intagit mig. Känslan av förnöjsamhet och stillsam lycka är tillbaka. Framtiden känns spännande och öppen. Det är över för den här gången, vad det nu var. Fast egentligen tror jag att jag vet vad det handlade om. Ibland måste man vara den man inte vill vara för att ha något att jämföra med. För att ha en chans att välja vem man vill vara. Och vad man inte vill vara.

Idag åkte julen ut. Det känns alltid skönt och befriande, men lite sorgligt med adventsstakarna för de har lyst upp i vardagsmörkret. De stora stjärnorna i vardagsrumsfönstret får stå kvar ett par dagar till.

I morgon är det måndag och vardagen kör igång igen. Det känns skönt, och det ska bli roligt att återse mina kära kunder och få höra om deras julfiranden. Och det ska bli skönt att få arbeta med kroppen igen, jag har varit mer än lovligt slapp och slö denna ledighet. Men tänk vad jag har hunnit skriva mycket på min roman! Nästa vecka börjar skrivarcirkeln igen och det ska bli så himla kul. Ja, ni hör att jag har fått upp ångan igen.

Idag gick sambon och jag ner i källaren och hämtade upp en stor, gammal väggbonad som satt på väggen i min farmors lägenhet. När jag var 4-5 år och vi var där på söndagsmiddag brukade jag sätta mig på hennes säng och låta fingrarna smeka den mjuka vävnaden, följa konturerna och beundra de spännande figurerna. Nu har den bara stått i många, många år. Först i ett uthus på mina föräldrars gård, sedan i många år i ett uthus som pappa hyrde i hemlighet när de skulle flytta från gården. Han stod inte ut med att skiljas från en massa saker, så när mamma trodde att han åkte till soptippen med stora lass så var det i själva verket i grannens uthus som sakerna hamnade. Vi har fortfarande det uthuset kvar, och för ett par månader sen fick jag för mig att jag skulle ta hem bonaden. Sedan har det stått i vårt källarförråd och nu tog vi alltså upp den. Den förtjänar bättre, så nu har vi gjort den ren och ska få den värderad. Vem vet, kanske hamnar den på vår sovrumsvägg. Då kan jag sitta i vår säng och med fingrarna följa konturerna igen, och så har livet än en gång gått i cirkel.

DSCN4651

 

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Bra igen…

  1. Johan Gunnbäck says:

    Blev mycket berörd. Känner igen mig själv!
    Det är glädjande att det “svänger” så fort för Dig.
    Varma kramar!

    • carinakinna says:

      Tack, ja men det här senaste mörkret har funnits i flera månader faktiskt. Känslan av att vara transparent så att allt elände har kunnat ta sig in…Skönt att det är bättre nu. Hoppas det är skapligt med dig.
      Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s