Om frukost i sängen, födelsedagar och lite annat…

Idag fyller sambon år och jag uppvaktar honom med frukost på sängen. Vilket inte är något ovanligt alls i den här familjen för vi äter alltid frukost i sängen och har alltid gjort. Ungarna hade ett sjå att övertyga sina kompisar om att de faktiskt fick frukost på sängen VARJE MORGON. Det bara blev så, jag fick alltid det av min mamma och det är himla praktiskt och mysigt. “Men blir det inte en massa smulor i sängen?” utropar folk förfärat. Tja, det blir det kanske men då sopar man väl bort dem, typ. Vad är problemet, jämfört med att få krypa ner i sin varma säng en stund till med tekoppen och mackorna? Nada, om ni frågar mig (och resten av familjen).

I alla fall, sambon fick alltså frukost på sängen, skönsång (nåja) och present. Ikväll äter vi riktigt smaskig mat och dricker samma goda libanesiska vin som serverades på 50-årsfesten förra lördagen. Och nu på lördag bjuder jag honom på middag på Esperanza (båten, ni minns). Man måste verkligen förgylla tillvaron denna mörka årstid när solen nätt och jämt orkar upp över horisonten innan den vänder neråt igen.

Jag var på biblioteket idag och hämtade Stephen King’s nya roman som jag hade beställt. Utanför satt (förstås) en tiggare, och jag tänkte prova en ny taktik. Jag tänkte ‘så himla fräckt att komma till Sverige och hoppas att vi ska försörja dom’, typ. Spottade upp mig och tänkte verkligen inte låta mig påverkas känslomässigt. Men. Tanten var jättegammal och hon satt där i det snöblandade regnet, tittade upp på mig och log trött. Hon fick de växelpengar jag hade och med samma känsla av hjälplöshet, frustration och vanmakt som vanligt gick jag sedan in i det varma biblioteket och hämtade min bok.

Om en vecka kommer våra söner hem. Översättningen är klar och ivägskickad. Om sex dagar vänder det och blir långsamt ljusare igen. Jag har börjat förlika mig med att träden på innergården är borta. Det där otäcka, tunga mörkret är borta ur mitt hjärta för den här gången och jag är så tacksam för det. Häromkvällen låg jag i min säng och tänkte: ‘Jag befriar mig själv från ansvaret för hela världen. Det är inte min uppgift.’ Och då lättade det faktiskt.

Livet, hör ni. Livet, livet…

Kaptenskan Ann-Marie på Bistro Esperanza