Lite perspektiv, och sen gick vi ombord…

Nu börjar förkylningen ge med sig, och det är underbart att känna krafterna återvända. Och då kan jag inte låta bli att tänka på en blogg som jag (liksom tusentals andra) följde för ett par år sen, där skribenten som drabbats av cancer bland annat beskrev hur det kändes att få cellgift; att det var ungefär som att ha den värsta influensan och den värsta baksmällan samtidigt, förhöjt till tio. Och så gnäller jag över en liten förkylning…

Nåväl, idag orkade jag till och med gå ut en sväng. Sambon och jag gick armkrok runt Stångån och jag njöt av solglimtarna, den friska luften och det fortfarande gröna gräset. Att få röra på kroppen och känna hur den kvicknade till igen var underbart.

På tillbakavägen gick vi förbi Esperanza, den 112-åriga skutan från Holland som den driftiga Ann-Marie tagit till Linköping och omvandlat till restaurang. Hon stack ut huvudet genom dörren och hälsade oss välkomna ombord på lite kaffe.

10390912_343685782467540_3099722748963289149_n 10685411_343685715800880_3529159039910503725_n10653673_343685752467543_4916889775180087693_n10805728_373607109475407_4078951629963503520_n

Vi satt länge och pratade, hörde henne berätta om seglatsen från Holland till Linköping, om all hjälp hon fått under resans gång, människor som bidragit både med kunskaper och arbetsinsatser för att få fartyget på plats och i ordning, och om hjälpsamheten och tillmötesgåendet från diverse handläggare inom Linköpings kommun och Tekniska Verken. Till exempel hade man villigt och glatt sänkt Stångåns vatten med 25 centimeter för att fartyget skulle komma under alla broar, och personal från Tekniska Verken åkte bil från bro till bro bredvid skutan och tjoade glatt för varje bro hon tog sig under med några decimeter till godo.

Och då tänkte jag på att det är så med vissa saker; man vet redan i förväg att det kommer att gå bra. Det kommer att bli framgångsrikt, för det känns så på lång väg. Så var det med Esperanza; så fort man hörde talas om att någon höll på att forsla hit en båt från Holland för att göra om till restaurang så kändes det som att det skulle bli ett lyft för hela Linköping. Och så positiv, vänlig och personlig som Ann-Marie är, så kan det inte bli annat än bra.

Sambon och jag har hittat ett nytt stamställe, och ser fram emot många trevliga och mysiga stunder ombord på Esperanza.

 

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Lite perspektiv, och sen gick vi ombord…

  1. Bara anna says:

    Så häftigt när man hittar såna mysiga ställen…
    Hoppas du känner dig bättre idag. Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s