Caritsa…

I natt drömde jag om Caritsa, något som bara har hänt ett par gånger sedan hon gick vidare för drygt ett år sedan. (Var det så länge sedan ?!) Jag drömde att hon och jag var ute och gick runt gården där jag växte upp och där jag också hade henne de första åren. Hon var lös och bekantade sig med andra hästar på hästars karakteristiska sätt; krökta nackar, pip och skrik, fäktande framben. Jag lånade en grimma på granngården, gick fram till henne och sa; ‘Kom nu gumman, nu är det dags att gå hem.’ Jag smekte hennes ansikte, tog på grimman och så gick vi hemåt.

När jag vaknade längtade jag efter henne så att det gjorde ont. Känslan av mina fingrar i hennes päls, hur mina händer kunde varenda linje i hennes kropp, alla hennes uttryck och gester, hennes olika humör, hennes humor och envishet, tydlighet, tjurighet när hon verkligen, verkligen inte ville göra som matte sa. Hennes doft, de lurviga öronen, de mörka ögonen, det ivriga bankandet på boxdörren när det var matdags. Den ulliga varma vinterpälsen – så skön att borra ner fingrarna i, och den sidenblanka, guldglänsande sommarpälsen. Att alltid, alltid småprata med henne (gud, så mycket jag pratade med henne), ridturer, promenader, klia under magen i sommarhagen, stå och hänga på hennes bakdel och tillsammans njuta av ljumna sommarkvällar.

Idag längtar jag efter min gamla häst. Det var bara det.

Den allra sista bilden från den allra sista dagen