Det här med sorg och längtan…

Läget är inte så bedrövligt som rubriken låter antyda. Tvärtom, nu har mörkret släppt igen för den här gången. Jag känner mig stabil och glad, livet är spännande. Det jag har förstått den senaste tiden är att jag fortfarande befinner mig i en process som heter duga. Så många förändringar, så mycket som är annorlunda. Något som Annika i enaningomyoga skrev häromdagen fick mig att tänka till. Hon skrev bl.a.: “… andra människors energi är exakt det som jag behöver. Som jag kan spegla mig i och som gör att jag går vidare. Jag vill vara ensam ibland. Men inte för länge. Då blir jag håglös och trött. Mitt bränsle är människor. Alla sorter. Min energi ligger i möten.”

Sambon och jag har ju mer eller mindre legat i ide i nästan ett halvår nu, jag har inga kollegor längre och inget stall med vidhängande trevliga stalltjejer, och vi har inga barn hemma. Det har varit skönt, vilsamt och alldeles nödvändigt att vara så stilla och så tillbakadragna, men jag undrar om vi inte har vilat klart snart. Att vi behöver hämta energi i möten med andra. Vi är ju sociala varelser, vi människor. Så häromdagen umgicks vi med bloggkompisen M och hennes man och idag ska vi hälsa på bloggkompisen L och hennes man. Sambon är och äter lunch med en kompis just nu och i morgon ska jag till en före detta kollega och fika. På måndag blir det grillparty med vänner från vår gamla hemmaby. Nu jäklar ska här socialiseras!

Dessutom förstod jag igår att jag fortfarande söker en naturlig plattform i det här nya, barnfria livet. Att jag inte är riktigt färdig med att inte vara det naturliga nav som mina barn cirklar omkring. Inte helt och fullt har vant mig vid att inte vara hela deras centrum. Igår åkte jag ner till vår före detta hemmabadplats, dit vi alltid åkte när barnen var små. Och när jag såg de unga mödrarna med sina små telningar i släptåg, småkillar med håret vått och lockigt från sista doppet förvandlande träpinnar till lasersvärd och pickadoller, så började tårarna rinna och upp steg en saknad efter att få vara den mamman igen. Den som trollar fram plåster, mariekex och saft, pengar till glass, torra badbrallor. Som har totalkoll, är aktiebolaget Familjens controller som med en spindels självklarhet hanterar tusen trådar och spinner dem till ett gyllene nät.

Jag hittade en undanskymd plats vid badet och stack ner fötterna i det ljumma vattnet. Satt där bara en stund och lyssnade på alla badande barn och förmanande föräldrar:
Titta mamma, titta när jag hoppar!
– Inte för långt ut nu. Du bottnar inte där.

Jag satt där med fötterna i vattnet och mindes, kände hur någonting lade sig till ro i mitt hjärta. Då och nu. Livet. Våra livsroller, hur de förändras. Tänkte på barnen, som nu är vuxna unga män, de som fortfarande står mitt hjärta allra närmast men som lever sina egna liv. Och det är ju naturligtvis precis som det ska och en stor glädje, men jag tänker på min mamma som alltid sa: “Ta tillvara på småbarnsåren för de går så fort.” Men det gör man ju inte, det fungerar inte så. Man suckar och klagar, är trött, vill ha egentid, att åtminstone få gå på toa ifred och hinna avsluta en hel tanke någon gång. Och sen är det över, livsboken har vänt blad och nya kapitel tar vid.

Och jag blir ödmjuk av att återigen fått hjälp med att se, att förstå. Återigen fått en chans att lära känna mig själv och livet lite bättre. Att få vistas i mörkret ett tag, ställa frågan “Vad är det som står på?” Och få svaret: “Kära vän, det är livet som står på…”

index

 

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Det här med sorg och längtan…

  1. Johan Gunnbäck says:

    Fantastisk bra skildring av livets olika faser o känslolägen Tulle! Great!
    Stor kram!

  2. Jag har funderat ibland på hur det kommer att kännas, hur det kommer att vara när barnen är utflugna. Går inte att föreställa sig. Tomt. Det måste vara tomt. Och vi som har så mycket med vår son, han uppfyller mig hela tiden. Jag både längtar och fasar för den där tiden.

    • carinakinna says:

      Ja, det är så dubbelt. Mest är det skönt och alldeles som det ska, men ibland slår längtan till. Kanske mest längtan efter att få vara riktigt viktig igen…

  3. Bara anna says:

    Vi fick barn sent i livet så vi hann göra så mycket innan de kom. Nu är jag mamma med allt vad det innebär. När de blir vuxna är jag ju omkring 55-60 år, då tror jag det blir skönt, då längtar jag nog efter lite lugn och ro igen hoppas jag.
    För övrigt kan jag vara världens socialaste människa som på jobbet t ex men egentligen tycker jag mest om att vara i hemmets lugna vrå….
    Kram

    • carinakinna says:

      Ja, det är jätteskönt också. Absolut. Men, som sagt, ibland slår längtan till.
      Jag tror att vi behöver vara både sociala och ensamma. Den där berömda balansen som är så svår att få till.
      Kram!

  4. enaningomyoga says:

    Åh du har fångat det precis! Precis som jag också känner det. Och som vanligt har allt två sidor men jag saknar småbarnsåren mer än jag hade föreställt mig att jag skulle göra. Även om jag njuter nu också. Kanske har att göra med att man känner att livet också har passerat vissa delar. Stor kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s