Tunga minnen…

Ja, jag vet att det var över en vecka sedan jag skrev nåt här, men de senaste dagarna har jag känt mig alldeles för låg och tung. Trött och sorgsen, utan att riktigt förstå varför. Ja visst, solen och värmen försvann men det är vi ju vana vid i den här delen av världen. Nej, det här handlade om något annat.

Idag hade jag dessutom ångest när jag vaknade och kroppen kändes stressad. Som tur är(!) var det dags för momsdeklaration och bokföring och som vanligt lugnar siffrorna ner. Det koncentrerade pysslandet med plus och minus gör sinnnet fokuserat och lugnt. Jag lyssnar på min Spotify-lista (“Mammas favvos”) och gnolar med i Ted Gärdestads, Melody Gardots och Muses låtar. Stillar mig. Tänker skriva ett inlägg om att det är så här det är, att livet går i vågrörelser, upp och ner och att det är precis som det ska.

Men. Så kommer jag plötsligt att tänka på min mamma, och då börjar tårarna genast rinna. Så det är så det är! Nu förstår jag. Det var vid den här tiden för sju år sen som mamma var döende. De här dagarna som min syster och jag for som tättingar fram och tillbaka till sjukhuset, satt där timme efter timme. Ibland tillsammans, och ibland en i taget för att den andra skulle få vila en stund. Den här tiden, när det var som allra vackrast ute, var vi tvungna att se hur mamma bit för bit försvann för oss, krympte ihop, drog sig undan för att till sist, äntligen, få somna in. “Äntligen” skriver jag därför att det var en plågsam process, för oss men framför allt för henne.

Jag letar fram sms:en som min syster skrev till mig de där dagarna, och som jag har sparat. “Hon är vaken. Ta med syrener.” “Mamma sover lugnt, hon har fått morfinplåster.” “Mamma sover djupt, Linda säger att hon kommer att gå bort någon av de närmaste dagarna.” “Skynda dig!!!”

Och även om det har gått sju år nu och jag till vardags mest tänker på mamma med glädje, så är det som att kroppen minns hur jobbig den här tiden var. Och varje år är det samma sak; en bit in i maj börjar jag må dåligt och det tar ett tag innan jag kommer på varför. Och jag vet att det kommer att släppa igen ett par dagar efter hennes dödsdag. Hon dog den 20:e maj, dagen efter sin 87:e födelsedag, så den dagen åker jag till graven med en blomma och den 22:a eller så kommer det att släppa för den här gången.

Fram tills dess lutar jag mig mot sambon, gråter några skvättar över min mamma, tröstar mig med bokföringens debet och kredit och njuter av att solen återigen skiner på oss ute på balkongen.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Tunga minnen…

  1. Lisa says:

    Kroppen är i vissa fall alldeles för duktig på sina minnen!!

    Varma kramar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s