Hur i hela friden orkar du?

När mamma var gammal och mina barn var små brukade hon säga till mig: “Jag förstår inte att du orkar. Jag vet, jag har också haft familj och varit lika ruschig som du, men nu förstår jag inte hur jag orkade.”

Igår hade jag en sån där dag som gick i ett. Jobb, besök hos revisorn, åka ut på mer jobb ute på ett företag, skrivarcirkel. Knappt en minut emellan att hinna dra andan, tryckte i mig en banan i farten, sprang för att hinna till skrivarcirkeln i tid. Andan i halsen. På kvällen var jag helt slut, och även om en del av dagens göromål var roliga så kände jag ändå att så här vill jag inte ha det. Såna här dagar ska och bör jag inte ha, för jag orkar inte. Och idag är jag jättetrött i både huvud och kropp.

Det där att inte äga sin tid, att inte hinna andas, att fara som en dåre från det ena till det andra, att inte bara slita fysiskt utan också mentalt. Kanske framför allt mentalt. Ställa om sig för varje ny plats/människa/händelse. Nästan tappa bort sig själv på vägen. Och jag tänker på att så här hade jag det i princip jämt förut. Varje dag var hårdplanerad, varenda minut inmutad och uppbokad. Sambon och jag var som det värsta logistikföretaget, almanackorna svarta av plikter och måsten.

Hästar, småbarn, egna företag, gamla sjuka föräldrar, skjutsa och hämta barn, hovslagare, höleveranser, följa mamma till tandläkaren, föräldramöten i skolan osv. Och det är inget konstigt med det, så har man det när man är yngre och har familj. Och det funkar när man är trettio, fyrtio och kanske uppåt femtio. Men nån gång tar det stopp, i alla fall för mig. Inte med utbrändhet och sjukskrivning som tur var, men med en fast övertygelse om att så här vill jag inte ha det. Nu får det vara bra. Jag orkar inte. Jag vill inte.

Och med tiden lättar ju trycket, barnen växer upp och föräldrarna går vidare. Man får mer tid att tänka på sig själv, göra sånt man vill och inte bara sånt man måste. Och så sålde vi ju gården och flyttade, livet blev helt annorlunda. Det där vet ni, det har jag skrivit så mycket om. Och nu är det jag som får svårt att andas när jag hör andra beskriva sina liv med tusen måsten, jäkt och stress. Och jag tänker, precis som min mamma gjorde; Hur i hela friden orkar de?

Men visst är det lite fint att stressa, att ha fulltecknad almanacka, och lite fult att säga att man inte orkar? Det är faktiskt inte helt lätt för mig att skriva det här inlägget, att erkänna att jag inte orkar, inte vill stressa mer nu. Man ska orka, i sann luthersk anda ska man slita tills man stupar, eller…?

Ja jösses, så vi håller på, vi människor. För ett par veckor sen åkte jag till en öde badstrand, gick där längs vattnet och funderade. Plockade upp ett musselskal och smekte den pärlemorglänsande insidan. Satt och tittade på det spegelblanka vattnet, lyssnade på storlomen och då steg en insikt fram:

Livet är egentligen så enkelt, men vi människor krånglar till allting. Det behöver inte vara varken magiskt eller överjordiskt, det bara är. Och allt vi behöver göra är att njuta. Egentligen. Så enkelt.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Hur i hela friden orkar du?

  1. Bara anna says:

    Oh vilket bra inlägg! Jag försöker verkligen stressa ner trots små barn och eget företag. Kroppen sa ifrån i höstas så nu har jag lugnat ner mig, det går bra, jag är på rätt väg….
    Kram!

  2. enaningomyoga says:

    Kan bara nicka instämmande. Sedan tror jag faktiskt att alla åldrar har sin energi. Dvs när man är 30-40 då orkar man på ett helt annat sätt och vill det också. Inte för att det är fint, mer för att jag då kände mig oövervinnerlig. Men så var det ju inte alls… Vilket jag blev hårdhänt påmind om. Men det är nog en mental inställning mer än något annat skulle jag vilja säga. Och jag vet att min svärmor sa samma sak till mig. Men nu tar jag det fint och mjukt! Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s