En av de sista dagarna…

Idag är min näst sista arbetsdag på Friskhuset. Trodde att jag skulle börja klockan tio och klev iväg i den milda decembermorgonen bara för att bli uppringd av kundens mamma. Flickstackarn var sjuk, kräktes och hade migrän så det blev ingen massage idag för hennes del. Eftersom  nästa kund inte är förrän i eftermiddag vände jag på klacken och gick hemåt igen. Passerade igenom Trädgårdsföreningen (parken, ni vet) och bestämde mig för att gå en sväng. När jag ändå var ute, alltså. Fukten dröp, fåglarna kvittrade och domkyrkans tornspira syntes nätt och jämt i dimman. images

Och jag hade fel i förrförra inlägget; fontänen är inte alls permanent avstängd utan kanske bara reparerades eller nåt. Så där stod jag en stund och njöt av de lila, blå och röda vattenstrålarna. Lyssnade till ljudet av plaskande vatten som förde med sig ett löfte om sommar och sol nånstans där framme. Och då kände jag att jag verkligen inte längtar till våren och sommaren. Inte ännu. Jag är glad att bara hälften av vintern har gått, njuter av mörkret, det lugna, kravlösa. Vilan det skänker. Konstigt. Jag som brukade hata mörkret, fruktade november, krampaktigt försökte hålla kvar somrarna… Redan förra året märkte jag att jag njöt av det lugna mörkret. Kanske har det med åldern att göra.

Och det här med att sluta på Friskhuset. Att på måndag är sista dagen. Jag vet inte. I natt när jag inte kunde sova låg jag och tänkte på allt som jag släppt taget om det sista halvåret. Sånt som jag trodde skulle bli så svårt och ångestfyllt och som sedan bara kändes lätt, naturligt, normalt, självklart. Att bo i stan. Att inte ha häst. Att inte ha natur inpå knutarna. Att inte vara omgiven av gammalt. Sånt som jag trodde var måsten för mig, men som tydligen inte var det. Och då funderade jag på hur mycket mer vi håller fast vid,  hur många villkor vi sätter upp för oss själva och våra liv helt i onödan? Hur det styr och begränsar oss, bestämmer vilka val vi gör. Vilka beslut vi fattar. För att vi tror oss veta. Vi skapar en föreställning om verkligheten och bestämmer oss för att den är den sanna. Den enda rätta vägen. Vi skapar våra föreställningar och klamrar oss fast vid dem.

Kanske är det också så, att ju mer man släpper taget om, ju lättare blir det. Hemmet, hästen, lantboendet. Kanske blir det som en fis i rymden att släppa Friskhuset efter det. Det känns så.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to En av de sista dagarna…

  1. Visst är det underbart när man är så redo som du verkar vara med allt! Önskar dig allt gott min kära vän!

  2. Annette says:

    Kloka tankar som manar till eftertanke – härligt med mogna kvinnor som ser livet från den verkliga och framförallt den ljusa sidan. Mörkret..alla klagar på mörkret…men vadå….ta ut det bästa av situationen precis som du gör, tids nog väcks man klockan 03 av ljus och fågeltjatter.
    kram och Gott Nytt År till dig och din familj!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s