Ge oss ett tecken, eller Vad är egentligen sanning?

Så här i allhelgonatider tänkte jag att det kunde vara lämpligt med en liten anekdot med övernaturliga inslag.

När jag var i tjugoårsåldern spenderade jag två år på en folkhögskola i södra Sverige. Skolbyggnaden var stor och gammal, och som så ofta när man samlas några stycken i den åldern och i en sådan miljö så blir man sugen på att ha seans. Då man fortfarande har ett öppet sinne och känner att allt är möjligt. Innan man stelnar i föreställningar om vad som är och inte är.

Nåväl, i denna gamla skolbyggnad fanns ett underbart rum högst upp under taket. Det hade förr använts som vävsal och gick följaktligen under namnet “Vävsalen”. Rummet var stort, hade ett slitet parkettgolv, snedtak och i vardera gaveln fanns ett stort, spröjsat fönster. Vi brukade använda Vävsalen som vår seanslokal, och just den här sena vinterkvällen som jag ska berätta om var alldeles, alldeles stjärnklar. Utanför de stora gavelfönstren kunde vi se månen och tusentals stjärnor lysa.

Det hade gått bra för oss med senanseriet. Vi hade hållit på i flera månader och det hände många alldeles fantastiska och överjordiska saker. Såpass att vi började fundera på om det vi upplevde faktiskt var sant, eller om vi på nåt sätt inbillade oss alltihop eller hur det egentligen hängde ihop. Som så ofta i en sådan situation kände vi att vi behövde ha nåt rejält att ta på. Något bevisbart, något som inte kunde bortförklaras. Vi ville ha ett tecken.

“Ge oss ett tecken”, bad vi där vi satt i cirkel på golvet.
Först hände ingenting, men så hördes ett susande som blev högre och högre. När ljudet kom närmre insåg vi att det var hagel som smattrade mot plåttaket ovanför oss. En hagelskur, som denna stjärnklara vinterkväll, gick från ena änden av hustaket till den andra för att sedan försvinna. Vi tittade på varandra. Någon av oss var högmodig, eller dumdristig, nog för att be:
“En gång till.”

Hagelskuren kom tillbaka, den här gången från andra hållet. Passerade över oss och försvann igen. Månen lyste in på oss där vi satt, storögda med gapande munnar. Från och med den kvällen tvivlade vi aldrig mer på våra upplevelser.

Och då tänker jag på det här med sanning. Vad är egentligen sant? De flesta människor skulle förmodligen avfärda den här berättelsen som fullkomligt skvattgalen och omöjlig. Men vi som var där. Vi som satt där och hörde haglet smattra mot taket. Vad kan vi tro, annat än att det vi upplevde var sant? Hur skulle det kunna vara något annat än sanning för oss?

Och kanske är det så att sanningen ser ut på fler sätt beroende på från vilket håll man tittar. Och på vad det är man söker. Kanske finns det fler sanningar än en, eller kanske finns det ingen sanning överhuvud taget. Bara upplevelser.

svart hål

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Ge oss ett tecken, eller Vad är egentligen sanning?

  1. eva says:

    oj så spännande,
    jag har varit ganska skeptisk till sånt här under större delen av mitt liv, tills jag kom i kontakt med ett medium när min mamma hade lämnat oss. Hon pratade om saker med mig, OM mig som bara jag vet. Jag blev helt golvad minns jag, och ville såklart dela med mig av händelsen till mina närmaste, men ojojojoj vilka skilda reaktioner jag fick. Trots att det inte finns några andra sätt att förklarar det på, så vägrade två vänner att ta in min upplevelse. Den här kvinnan som jag pratade med kunde omöjligt veta detta om mig, det hon berättade…och hur på Pricken exakt det var, inget flummigt och inga frågor, utan mer fakta och rak på sak bara. HELT OTROLIGT:
    sen finns det ju dock människor som försöker försörja sig på detta, som är skojare såklart…och de förstör otroligt mkt för alla andra… det här är etrt hett ämne som jag gärna skulle vilja diskutera mer…likväl som det du och din vän skrev till varann om polska byggjobbare osv. Vilken intressant och modig feedback din vän gav dig, sånt där är ju underbart och PRECIS sånt man behöver för att utvecklas som människa. Man behöver inte dela åsikter, men det är så himla fint att få reflektioner.
    Stor kram till dig!

    • carinakinna says:

      Det är väl bra att vara skeptisk, men också att vara öppen tycker jag. När det gäller feedbacken jag fick: Ibland får man det man behöver snarare än det man vill ha;)
      Tack o kram!

  2. annika says:

    Åh vilken fantastisk historia! Klart den är sann, ni upplevde det ju 🙂 Kram och tack för att du berättar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s