Nu börjar det likna något…

Arbetet i lokalen går raskt framåt. Säga vad man vill om polska byggjobbare, men de är ena hejare på att arbeta. Helg som vardag. Strax efter sju i lördags började bankandet där nerifrån igen och ljudet fortplantade sig genom hela huset. Jag förmodar att alla grannarna hatar oss nu…

DSCN4490DSCN4494DSCN4498Det som var så himla fint och fräscht i den där lokalen! Nåja, vi får trösta oss med att det förmodligen blir ännu finare nu, och att vi inte kommer att behöver oroa oss för att en vägg eller två rasar ihop.

Nu återstår målningen. Vi har ingen aning om ifall de gör det, eller om det kommer målare istället. Jag överlåter åt sambon att sköta kommunikationen. Jag vet inte vad det är, men jag har så förskräckligt svårt för när folk inte förstår varken svenska eller engelska. Jag som har gått tvåårig dramautbildning borde väl inte ha någonting emot att vifta med armar och ben, leka charader eller göra vad som krävs för att överkomma språkbarriären kan man tycka, men jag tycker det är sååå himla pinsamt. Jag blir jätteblyg och skäms. Varför då, kan man undra? Kanske beror det på att jag måste utanför trygghetszonen. Sambon däremot tycker bara att det är roligt, han gestikulerar, pekar och viftar och ritar utförliga skisser i byggdammet. Och alltid lyckas han nå fram, alltid bygga broar tvärs över språkförbistringen och samtidigt locka fram glada skratt under processen. Imponerande tycker jag, som slinker upp till lägenheten istället med svansen mellan benen.

Så nu hoppas jag att sambon lyckats nå fram med vårt budskap; Ljusa väggar i kontor och hall, och samma gröna nyans i massagerummet som jag har på Friskhuset. De har fått färgnummer och prov men sjutton vet. Jag ropar nog inte hej förrän jag ser att det inte blev rosa och gredelint. Med allra största sannolikhet blir jag i alla fall av med rosentapeten. (Lisa, det ligger en halv rulle kvar där nere. Vill du ha den? ;))

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Nu börjar det likna något…

  1. Lisa says:

    Hahaha vad rolig du är Carina!! Nog trodde jag att du vågade dej på att vifta med armar och ben 🙂
    Ja, spara den halva rullen till mig!! 🙂

  2. annika says:

    Släpp taget 🙂 Det blir bra!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s