Tre år….

…går väldigt fort. Det är tre år sen idag som jag började blogga! Jag ska väl erkänna att jag mer än en gång den här hösten allvarligt har funderat på att lägga ner den. Det som jag från början skrev om – gården, hästen, barnen – finns ju inte kvar längre. Ja, barnen finns ju kvar förstås, men de är stora och lever sina egna liv.

Inte heller känns det längre så lätt att skriva om vad jag tänker på. Det där djupa, allvarliga, personliga. Det är som att jag har målat in mig i ett hörn och fastnat i nåt sorts klämkäckt kåserande (heter det så?). Det är ju det där med att inte vara så anonym längre. Jag vet att en del av mina kunder läser bloggen, och även våra barn och en del av deras kompisar osv. Och det är ju jätteroligt, men det blir samtidigt svårare och svårare att vara ärlig, genomskinlig.

Det finns en kvinna som heter Eva som har en sällsynt och makalös förmåga att bolla med orden. Hennes blogg heter “Fröken Blund slår dank“. Jag kan inte annat än rekommendera den, och häromdagen fick hon till en så på pricken formulering som jag bett att få citera: “ni vet att vissa saker vore oproffsigt att skriva om, hur jobbigt det än är, för man får helt enkelt inte men ibland är det faktiskt det enda man tänker på och då kan inte allt det andra som oxå behöver komma ut, komma förbi och fram utan jag blir liksom tyst och sittande nånstans och hoppas sådär gruvligt mycket att det bara ska försvinna och bli till nåt bättre helst utan att jag behöver göra något alls”

Och precis så har det varit för mig på sistone. Det finns saker som hänt som jag väljer att inte, eller helt enkelt inte kan, skriva om och de sakerna står i vägen för allt det andra. Jag censurerar mig själv och då blir det inte lika kul att skriva. Samtidigt gillar jag min blogg, och det finns något enormt trösterikt i att dela med andra. Att veta att det finns några som läser mina ord, som delar mina tankar, som deltar i min glädje och i min sorg. När jag hade varit och sagt adjö till Caritsa den där sista dagen och åkte från stallet snorande och snyftande, kändes det som en välsignelse att veta att jag skulle hem och blogga om det. Att få dela, att andra skulle delta. Det ska ni veta. Och alla fina kommentarer jag får och ni som nästanpå blivit mina nya vänner här i blogglandet, det är fantastiskt.

Så bloggen får tuffa på ett tag till.  Jag får försöka hitta en bra balans mellan det klämkäcka och det genomskinliga. Kanske finns det utrymme för båda delarna och allting däremellan. Så – grattis bloggen!

index

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to Tre år….

  1. Lisa says:

    Grattis lilla bloggen!!
    Är så glad att jag hittade hit, jag har haft mycket glädje och lite sorg av att läsa din blogg.
    Sen fick jag ju förmånen att få träffa dig vilket var mycket trevligt 🙂

    Ser fram emot ett par tre år till 😉

    KRAM!!

  2. askemm says:

    Tre år är ju en lång tid! Jag tänker ofta precis det som du beskriver angående att blogga, det är en svår balansgång. Jag hittade hit via Eva men kommer iallafall gärna tillbaka!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s