Det här med sorg, och så lite annat…

Jag tänkte att jag inte skulle skriva så himla mycket mer om Caritsa nu för att inte alldeles trötta ut er, men måste bara få förmedla några rader omkring det här med sorg. För det första: Gud, vad folk har svårt att prata om, och hantera, att man är ledsen för att ens gamla häst har gått hädan. De allra flesta byter raskt ämne, eller berättar om när deras syster/kusin/svåger avlivade sin kanin/hamster/katt för att sedan raskt byta ämne. Är vi så rädda för känslor? Jag brister inte ut i storgråt och hänger mig runt någons hals, jag lovar. Men det är skönt att få berätta, få prata lite om hur det var och hur det  känns. Jag har hört liknande från människor som mist någon, att många tar omvägar för att slippa prata med vederbörande. Och det är ju sorgligt. Känslor är inte farliga, även om de är starka och kanske på sitt sätt negativa. Och det hjälper verkligen att få prata, berätta.

För det andra: Någon skrev nånstans att sorgen är randig. Man går in i och ut ur den hela tiden, och det stämmer faktiskt. Jag kan i ena stunden känna mig helt ok och inte ägna den hädangågna hästen en tanke, för att i nästa stund brista ut i gråt därför att det luktar våta löv och det påminner mig om alla ridturer i höstskog. I dag åkte jag till stallet för att leta reda på min hjälm som jag glömde sist jag var där. Trodde i min enfald att det skulle gå jättebra och vara busenkelt, för att i  nästa stund stå och hulka med tårarna sprutande utanför hennes tomma box.

Nåväl, för övrigt då? Helt ok, faktiskt. Hela familjen var ute och åt middag på restaurang häromkvällen, och det var så trevligt. Vi har fått sovrummen omtapetserade (äntligen). Så nu kunde vi skruva ihop sängen (äntligen) och det var riktigt najs. Nästa vecka är det vardagsrummets tur så sen kan vi äntligen börja sätta upp gardiner och tavlor och packa upp det sista. De resterande flyttkartongerna riskerar annars att bli permanenta inslag i vår bostad. Sådär så man nästan funderar på att lägga på en duk och ställa dit en blomma…

Vad tänker jag mer på då? Tja, nu handlar det mycket om att släppa taget. Att kapitulera inför livet, att inte försöka hålla fast i nånting. Att låta allting flöda på så som det är meningen. Att fortsätta ha tålamod med mig själv och med hela situationen. Det har varit så många otroligt omvälvande förändringar de här senaste månaderna så det är inte konstigt om tillvaron skakar en smula. “Nån gång i framtiden kommer vi säga till varandra; Kommer du ihåg den där hösten när vi flyttade? Fy sjutton vad mycket det var som hände då?”, sa jag till sambon häromdagen. Han kunde ju inte annat än hålla med, men är för övrigt upptagen med att få ordning i sin ateljé/verkstad.

Och nu är det fredagskväll. Yngste sonen har åkt iväg till en kompis för att lan:a, äldste sonen är hemma med oss och vi ska kalasa på en s.k. Carina-paj (zucchini, soltorkade tomater, fetaost, oliver, broccoli mm). Vi har nästan lärt oss var allting står i skåpen, och går bara undantagsvis åt fel håll när vi ska till kylen. Livet är gott. Önskar er alla en skön helg.

images

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Det här med sorg, och så lite annat…

  1. Jag har funderat lite på det du skriver om sorgen efter Caritsa, och jag kan inte låta bli att undra om det är lite så att vi i vårt prestationsinriktade samhälle har svårt att hantera det eftersom vi inte kan göra något åt det… Om vi ställs inför ett problem vill vi lösa det. Om vi ställs inför någon annans problem vill vi hjälpa dem att lösa det. Och det är en av de saker som skrämmer oss så mycket när någon dör; det är inte ett problem som kan lösas. Även om många försöker, antingen genom att föreslå att man ersätter den man förlorat (åtminstone när det handlar om djur) eller genom att (säkert åtminstone delvis omedvetet) försöka förminska problemet – i all välmening, men jag ska inte gå in på vad jag tycker om något av de alternativen här.
    Vi har så svårt att acceptera att vissa problem inte kan lösas, utan att vi bara måste lära oss att leva med dem. Så gott vi kan. Och det är en process. Och vad vi kanske kan behöva på vägen är bara någon som lyssnar och låter oss bearbeta – utan att känna att de måste komma med en lösning.
    Nå, bara en fundering… tack för att du lyssnade 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s