“Closure…”

…är ett sånt vackert engelsk ord, tycker jag. Att avsluta något, få sluta cirkeln. Jag åkte till stallet idag. Solen sken och höstdagen var så där fantastisk som det kan vara så här års. Jag hade med mig en blomma till L som tack för hennes fantastiska insats. Jag blev ju tvungen att inse att jag inte klarade av att följa Caritsa precis ända till vägens slut. Trodde att jag skulle orka, men fick be om hjälp. Och L. berättade för mig precis hur Caritsas sista ögonblick hade varit. Att hon mumsat morötter in i det sista. Förstås. Hur snabbt och smidigt det gått. Att L. själv skulle vilja dö på precis samma sätt; att sakta få glida ner i gräset och bara försvinna bort. Utan smärta. Utan ångest. Lugnt och värdigt. Jag tänker på min gamla mamma som kämpade så länge i skröplighet och elände, och som for så illa innan hon äntligen fick sluta. Det är en fördel att vara husdjur, ibland.

L. och jag stod där och snyftade lite tillsammans, och sen samlade jag ihop mina grejor. En del fick vara kvar, en del slängde jag och lite hästkläder fick följa med hem. Vem vet, kanske jag får lust att rida igen framöver, även om det känns rätt avlägset just nu. Och jag tackade Almando som varit Caritsas vän, som tagit hand om henne den här sista tiden. Tagit ansvar för henne och väntat in henne när hon inte riktigt hunnit med i de andras tempo i hagen.

_MG_32644När jag åkte därifrån skulle de andra tjejerna ut och rida på pigga, frustande hästar i sina bästa år. Och jag kände tacksamhet över att Caritsa inte behövde vara ledsen över att hon inte fick följa med. Att hon inte behöver ha ont eller känna sig svag och sårbar. Att jag inte behöver oroa mig mer över henne eller fundera på när och hur hennes liv ska sluta. För nu är det över. Slut.

På hemvägen svängde jag ner till Svartåfors, gick den lilla skogsstigen ner till sjön och stod där på bryggan och tittade ut över en av de vackraste platserna jag vet. På andra sidan sjön ser man stallet och den plats där jag tog fotot i förra inlägget. Då, den sista dagen. Jag stod där och snorade lite,  och berättade för mig själv hur skönt det kändes nu och hur bra Caritsa haft det i sitt liv. Så himla stark och frisk hon varit, så mycket roligt vi har haft. Vilken enorm ynnest det varit att få dela så mycket tid i ett så nära förhållande med ett djur. Och att hennes slut blev ljust och gott.

Caritsa

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to “Closure…”

  1. Lisa says:

    Så skönt för dig att känna som du gör. Då vet man att man tagit rätt beslut!
    Nog skulle man önska att man fick föra detsamma för människor ibland, det är ju fruktansvärt hur en del får lida sina sista år 😦

    Kram!

  2. Lena says:

    Du tänker ungefär som jag, ser jag. Det är en oerhörd tröst att kunna se tillbaka på ett underbart liv tillsammans, istället för att bara fokusera på det svarta….
    Varma kramar till dig

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s