Som att dra korken ur en flaska…

Ja, som ni vet så ska vi ju flytta. Och vi har gjort en hel del redan; inventerat i alla bodar, gått igenom med köparna vad de vill ta över osv. En del saker har vi eldat upp och annat har vi fått hjälp att lyfta iväg. DSCN4350DSCN4349

Allt det här har skett utomhus men problemet har varit att komma igång inne i huset. Varje dag har vi sagt till varandra att idag, idag ska vi verkligen sätta fart. Och sen har vi åkt in till stan och fikat, hängt vid tv:n/löst korsord och så har den dagen också gått.

Det känns fortfarande så overkligt att vi faktiskt ska ge oss iväg härifrån. Som om det gäller någon annan, eller ska ske nån gång om några år och inte om fem veckor. I morse låg jag och tänkte på det, och kom fram till att vi drar på inomhusjobbet för att i samma stund som vi sätter igång så kommer det att bli verkligt. Då finns det ingen återvändo. Då kommer vårt hem förvandlas till ett före detta hem.

Vi vill flytta och ser fram emot det. Jag har sällan varit så övertygad om att ett beslut har varit så rätt. Men ändå… Det känns lite som att stå på bassängkanten och veta att det först blir kallt när man hoppar i, men sen blir det skönt. Eller som att dra korken ur en vinflaska och korken inte vill ge med sig. Man drar o drar, medveten om att vinet kommer att smaka underbart bara man får ur kork-jäkeln nån gång. Typ så.

Idag kom vi äntligen igång. Och vi gav oss på en av de värsta surdegarna: Groventrén. Jag gick in och vände tre gånger innan jag äntligen lyckades svälja ångesten och sätta igång. Och sen var det bara så himla härligt! Det blev en jättesäck med textilier och kläder till Erikshjälpen, vi har slängt tonvis med skräp och packat flera kartonger fulla med sånt som ska med. Så underbart! Vilken lättnad. Nu är vi igång. DSCN4351

Den enda gången som tårarna kom var när jag plockade fram julgardinen som brukar sitta i köket. Det blev så tydligt att jag aldrig mer kommer att sätta upp den i det här köket. Aldrig mer. Och det brukar bli så jättefint och juligt, och våra jular här är så härliga. Men, det kommer nya fönster att sätta julgardiner i, nya platser att fira jul på och vi har massor med foton och minnen. Sådetså. Och med det snöt jag ur näsan och fortsatte packa. DSCN3934

Jag hittade en gammal pärm efter min far från när han köpte Caritsa. Han var tokig i pärmar och register och förteckningar över allting, och han hade skrivit ner allting från den tiden; vad hovslagaren kostade, var han köpte hö. Han hade sparat annonser och urklipp och ju mer jag bläddrade i pärmen ju mer förbannad blev jag när jag blev påmind om hur enormt dominant och stark han var. Hur han aldrig lyssnade om man (läs jag eller min mamma) försökte säga ifrån när han väl bestämt sig. Hur han alltid fullkomligt hänsynslöst körde över både henne och mig. Jag ville aldrig ha en häst. Det var han som ville. Jag bodde i stan och jobbade heltid men det struntade väl han i. Han skulle ha en häst. Han visste inget om hästar och räknade kallt med att jag inte skulle kunna stå emot när det väl kom en häst till gården. Sen att jag kom att älska det lilla hästskrället var ju ofrånkomligt, och att hon raskt blev min häst och en del av mitt och min familjs liv i nästan trettio år vare sig vi ville det eller inte. För han ville ha en häst.

Till sist var jag nästan illamående och så ilsken så jag slängde över pärmen till sambon som fick riva sönder alla papper och slänga dem. “Men varför har du sparat den här pärmen så länge?” undrade han. “Av sentimentala skäl”, muttrade jag. “Du verkar inte precis sentimental, snarare förbannad”, påpekade han. “Jag är inte densamma längre”, sa jag.  Och det här får man ju på köpet när man rensar och röjer i sitt hem sedan tjugo år; en massa minnen som ska gås igenom, sorteras och sparas eller slängas. Vilka minnen vill jag behålla och vilka vill jag lämna bakom mig?

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Som att dra korken ur en flaska…

  1. Annette says:

    härlig läsning Carina, stort lycka till i er nya livsfas, man ska inte var rädd för förändringar. Vi vet…..vi lever vår dröm fullt ut.
    kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s