Hur mycket vi än älskar våra barn…

…så går det inte att komma ifrån det faktum att det blir en himla massa logistik när man bor på landet, som vi ju fortfarande gör, och båda barnen är hemma. Och även om det är kärt besvär så blir det mycket körande och skjutsande, passande av tider och matlagning på alla möjliga tider. Det där som sambon och jag visst har kommit ifrån. Bortskämda har vi blivit med att komma och gå som vi vill, äta när vi känner för det, bara planera för oss själva. Förut var vi så inne i det och tänkte inte så mycket på det. I så många år har vi varit mamma och pappa, och vårt liv kretsat med stor självklarhet kring aktiebolaget familjen. Så är det ju och så ska det vara, men oj så snabbt man vänjer sig vid en annan sorts liv.

Vi har fått hästar i hagen igen också. Våra köpare var och lämnade sina tre fyrbeningar här i går. Det är trevligt med hästar i hagen, men jag känner också genast av ansvaret som följer. Min första tanke  när jag vaknade i morse var: Hoppas hästarna mår bra och är kvar i hagen. Det är ännu en sak som jag har vant mig av med; att ansvara för både egen och andras hästar. Och även om de själva ska ta hand om sina hästar kollar jag förstås att de mår bra, har vatten, att staketet är helt osv. Det sitter ju i ryggmärgen på mig efter alla år. Och jag känner att det är skönt att det här bara är tillfälligt. Att jag inte kommer att ansvara för någon annans hästar för all framtid. Den tiden är över. Jag vill inte mer.

Att Caritsa inte är med i hagen känns inte konstigt faktiskt för jag hade ju redan vant mig vid att hon inte bor här hemma längre, men lite sorgligt känns det ändå. Köparen sa: “Är det ok om jag strör upp boxen längst in?” “Caritsas box”, tänkte jag. Men det är det ju inte längre. Allting har sin tid, så är det, och det är märkligt hur fort man vänjer sig vid förändringarna.

“Jag tycker att vi är modiga”, sa jag till sambon förut idag. “Modiga som säljer gården som har betytt så oändligt mycket för oss under så många år och som varit en sån viktig del av vårt liv. Modiga som flyttar till en lägenhet, som faktiskt gör den här stora förändringen. Låter livet ta en annan riktning.” Han höll med mig. Och jag förmodar att vi kommer att vänja oss vid det också, som vid allting annat. Det är väl så vi människor fungerar.

28159_4790443892467_886115842_n

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

One Response to Hur mycket vi än älskar våra barn…

  1. Johan says:

    Just så upplever jag livet. Olika faser, kanske beroende på ålder. Vad vet jag!? Vi som inte har några barn hemma längre (sedan länge) har skapat en ny fas för oss igen. Det började med att vi flyttade till lägenhet, sedan började vi äta lättare kvällsvard när kände för det, ofta inte tillsammans. Det var slut med de kvällsmiddagar som krävdes när barnen bodde hemma. Sedan köpte vi fartyget osv,,. Jag tror att man ska vara “lite modig” o prova det som lockar. I regel ångrar man det man aldrig gjorde. Dessutom om det visar sig vara ett felaktigt val man gjort så är detta faktum inget man dör av. Däremot kan man alltid lösa grundproblemet i efterhand. Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s