Svar på några frågor…

Frågorna trillar på mig, förstås. Det här är ju stort, och ni och andra bryr er. Undrar. Vart ska ni? Hur känns det? När? Hur? Varför? Eller kanske inte varför. Våra vänner och ni som följt mina tankar här vet att vi varit på väg bort ett tag nu. Att vi burit på en längtan efter förändring. Förnyelse. Att tesen “allting har sin tid” aldrig känts sannare än nu, när barnen lämnar boet och stallet är tomt. När det som var liv och rörelse, stoj och stimmande barn och ungdomar, hästfolk som kom och gick, en ständig ström av göranden och uppfyllande av plikter och åtaganden har förvandlats till stillhet, tystnad, tomhet. Skönt på sitt sätt, men sambon och jag känner att nej, nu är det vår tur. Nu behöver vi påminna varandra om vad det var vi tyckte var kul, då för drygt tjugo år sen. Att resa, umgås med vänner, hitta på tokigheter, spontana infall, allt det där som fått stryka på foten under de år som barn, hästar, gamla föräldrar och gårdens skötsel varit prioritet. Plikten framför allt.

Nu är det vår tur.

Ni minns kanske också att vi försökte sälja redan förra året, men att ingen riktigt kom till skott. “Vi har bara inte hittat rätt köpare”, tröstade mäklaren. “De kommer att dyka upp.” Och det gjorde de. Och så föll allting på plats. I en meditation fick jag till mig orden: “När det är rätt går det lätt”. Och så känns det verkligen. Lätt. Vi ger och tar. Är generösa mot varandra, köpare och säljare. “Ni behöver inte köra bort allt, vi kan ta hand om det ni inte får med er”, säger de. “Ni kan få flytta hit era hästar tidigare”, säger vi. Ger och tar. Och det känns verkligen okej att lämna över gården till dem. Än så länge i alla fall. Klart att det kommer att göra ont. Klart att vi kommer att sakna vissa saker; kaffet på förstutrappan, grillkvällar i solnedgången på husets baksida, den tända brasan i öppna spisen, julafton i vårt underbara vardagsrum, det gamla, det vackra, änderna som kommer varje år, näktergalen, schersminen och syrenerna, de knasiga sädesärlorna. Men det finns också en massa saker som vi inte kommer att sakna. Och att sakna och sörja är förresten också en del av livet. Det får göra lite ont, det är inte farligt.

Så, vart ska vi ta vägen då? Ja, det var ju så lämpligt att mäklarfirman även äger fastigheter, och de hade precis råkat få en trea ledig mitt i Linköping, men ändå lite vid sidan om. Lugnt och lummigt. Inom en radie på några hundra meter finns simhallen, utebadet Tinnerbäcken, Sporthallen, ett stort yogacenter och stadens stora park: Trädgårdsföreningen. På några minuter går vi in till citykärnan eller ner till Stångån med dess serveringar och promenadstråk. Lägenheten ska totalrenoveras åt oss, vi får ett varmgarage och bäst av allt: En stooor balkong ut mot gräsmattor och grönskande träd.

Och jag som tyckt synd om folk som måste sitta på sina balkonger, ser nu fram emot att få möblera min balkong och pryda den med blommor och jordgubbar i krukor. Tänk så man kan ändra sig! Det är väl därför man ska vara försiktig med att säga “aldrig” och “alltid”. Man vet inte när saker och ting plötsligt förändras och hur man kommer att reagera.

Kanske kommer vi bli skvattgalna. Kanske kommer vi att slita vårt hår och klättra på väggarna. Men då får vi väl flytta igen. Värre är det ju inte. Säga upp lägenheten och hitta oss nåt litet hus på landet, utan stall och hagar, skog och vägar som ska skötas. Bara en liten trädgård. Värre är det inte.

Sambon har kanske mer blandade känslor än jag. Han har lagt ner så otroligt mycket arbete och så många år av sitt liv på att renovera och bygga alltihop. Men han är också lättad, det märker jag. För att han inte kommer att vara tvungen att göra en massa saker hela tiden, utan kunna fokusera på sitt måleri och sitt skrivande. Yngste sonen blev själaglad över beskedet när han kom hem från Bråvalla-festivalen. Han har i flera år tjatat om att han vill flytta. Men sen gick ett litet moln över hans glädje när han insåg att han inte kommer att kunna spela musik hur högt han vill. Ibland står stugan och hoppar jämfota när vi kommer hem, och basdunket hörs ända upp i backen. Men, man väljer och väljer bort. Så är det. Och det finns hörlurar. Äldste sonen blev glad för vår skull. Han bor ju inte hemma längre, men jag tänkte på vad han sa i vintras när han skulle komma hem från Norge för att fira jul med oss: “Åh, jag längtar hem till den lilla stugan. Det blir ingen jul utan vårt lilla hus.” Jo, i år får det bli jul ändå. Utan stugan, utan brasan. Det får bli jul ändå.

dscn2292dscn2294

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

6 Responses to Svar på några frågor…

  1. eva says:

    wow!
    så fantastiskt kul för er!
    och spännande och läskigt och hit o dit. men framförallt förändring!
    jag får gåshud och blir avundsjuk fast på ett fint sätt.
    vi vill olika jag och min man. så vi hittar inte riktigt rätt väg att förändra.
    inte nu.
    men det kommer en tid, det är jag säker på.

    varm kram till dig!

  2. Anneli says:

    Många vackra minnen har ni i er korg. Men det kommer fler, bara på andra nya platser. När jag blir drabbad av saknad tänker jag snöskottning så är jag botad. / Kram

  3. Miafia says:

    Den här bloggen kunde jag skrivit hehe, den är så lik vad jag skrev då när vår nya resa började. Precis så som vi kände när vi stod inför det samma. Åh jag/vi har inte ångrat oss en sekund utan tvärt om. Så jag tror med säkerhet att allt kommer att bli så bra så för er. Åh precis som du skriver så är man ju inte låst på den nya platsen man valt utan allt är flexibelt. Härligt att allt går er väg nu. Önskar stort lycka till o på återseende här naturligtvis, vill ju veta allt vettu!

    Kramelikraaaam / Miafia =0)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s