Jag och skogen…

Nu ska jag skriva ett sånt där konstigt inlägg igen, knepigt kanske och lite djupsinnigt. Då brukar sällan någon kommentera. Det kanske blir för knäppt. Det är kanske roligare att läsa om hästen och sädesärlorna, men det konstiga och djupsinniga är också en stor del av mig så ni får stå ut.

Jag fick en stund över, och som så ofta då så åkte jag ut till det område utanför stan där jag delvis växte upp. Till bondlandet, vischan. Och även om inte så många som bor i området nu längre vet vem jag är, så är det där jag hör hemma. Där har jag  mina rötter, där vilar min själ, och min släkts blod rinner där sen flera generationer tillbaka. Så dit åker jag för att ladda mina batterier som har varit lite trötta på sistone. Och naturligtvis går jag till skogen.

Det händer något med mig när jag kommer in i den skogen. Utan att jag märker det börjar jag att gå annorlunda, sätter i framfoten först, smyger nästan, rör mig långsamt och så tyst jag kan. Jag spärrar upp ögonen lite grann för att se alla detaljer, spänner hörseln för att inte missa knäppandet från insekter och flygfän i buskar och snår, rasslet då ekorren springer uppför tallens stam, alla de olika fågellätena. Och jag vädrar i luften då och då, som en hund eller som ett rådjur. Känner doften av rödmyror, varma barr, fuktig mossa. Och jag öppnar min själ och mitt hjärta. Låter skogens energier fylla hela mig.

En stund står jag och lutar mig emot en tall, hjärta mot stam, och jag känner tallens energi strömma igenom mig. Vi andas tillsammans en stund, tallen och jag, och jag får tårar i ögonen av tacksamhet över just den stunden. Tänk om någon skulle se mig då, de skulle tro att jag var en riktig tosing.

Ofta hör jag en röst prata med mig i skogen, och ofta gråter jag en skvätt när jag kommer dit. Så många känslor fyller mig; lättnad, glädje, vemod, längtan. En gång frågade jag rösten varför jag gråter i skogen och fick till svar: “Det är för att du känner dig hemma. Och du längtar ofta hem. Det är skönt att få komma hem.” I går sa rösten till mig: “Du får inte glömma bort vem du är, Carina.” Och jag förstod vad den menade. Att jag inte får kompromissa bort mig själv, inte sälja mig billigt, inte använda min själ som en simpel pokerinsats i det spel som vi kallar livet. Och jag lovade rösten att aldrig, aldrig glömma vem jag är. Och att jag alltid ska återvända till skogen. Alltid vara en del av den.

Mycket har förändrats där sen jag var liten. Stigar har försvunnit, andra kommit till. Träd har fällts och andra vuxit upp. När jag ser det nya, det som skaver och gör lite ont, kopplar jag om till mitt inre seende och ser det som det en gång var. Då. Jag vet att jag kanske borde banna  mig själv för att jag är i det förgångna istället för i nuet. Man ska ju vara här och nu, minsann. Men så bestämmer jag mig för att inte belägga mig själv med några regler eller förbud. Vill jag vistas i det förgångna så får jag det, och jag växlar mellan det yttre och det inre seendet när jag vandrar bland blåbärsris och snår. Växlar mellan vuxna Carina och lilla Carina, nu och då, och det går alldeles utmärkt.

När jag går på den lite bredare skogsvägen får jag kliva åt sidan, för där kommer 13-åriga Carina fräsande på sin blåa moped på väg till stallet. Långa ben, fladdrande långt ljust hår, ingen hjälm för det hade vi inte på den tiden. Alltid på väg till eller från stallet, i ur och skur, vinter som sommar. Jag hör ljudet från mopedmotorn försvinna i fjärran, en svag doft av avgaser dröjer sig kvar. Jag passerar trädet som jag räddade livet på, då när jag var tretton. Det späda lövträdet hade körts ned av en skogsmaskin, stammen var nästan av men jag rätade upp det och pallade upp stammen med en sten. Trädet överlevde och stammen läkte ihop. Nu är det stort och ståtligt, men på stammen syns fortfarande ett ärr. Fyrtio år senare. Jag stryker med handen över barken, tittar upp i den gröna trädkronan, ler och säger hej.

Så återvänder jag till min bil, till staden, till mitt vanliga liv. Till här och nu, till vuxna Carina. Jag förstår om ni tycker att jag är lite knasig, men fick jag inte de här stunderna i min skog finns risken att jag skulle glömma bort vem jag är.

artleo.com-11454

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

14 Responses to Jag och skogen…

  1. Anneli says:

    Alla har vi olika sätt att må bra. Det gäller bara att hitta dom. /Kram

  2. Lena says:

    Inte ett dugg konstigt i mina ögon. Även om jag inte uttrycker mig likadant, så förstår jag precis din känsla. Hämtar nästan all min kraft och energi i skogen – det är underbart!
    Kramar

  3. annika says:

    Inte ett dugg konstigt och du vet ju hur jag känner för träd också 🙂 Man måste ha sina fyllapåenergi-platser också! kram

  4. Marie says:

    Jag tycker inte du är det minsta konstig. När jag hade en väldigt jobbig period för några år sen hämtade jag kraft från naturen, det var så underbart och läkande att se att allt var som det skulle där, vårblommorna kom upp, träden stod där mäktiga och fina oavsett hur jag mådde. Det var trösterikt.
    Kram

  5. Suzanne says:

    Tänk att just skogen är en sån läkande plats att vara på! Jag åker rätt ofta till Tyresta nationalpark och naturreservat som ligger nära mitt hem.
    Där kan jag gå ensam och känna historiens vingslag: träd som är flera hundra år gamla, den plats där man hittat forntida fynd, brandområdet från sommaren -99 då det brann en vecka och en massa nytt liv började spira så snart det var släckt. Jag känner en enorm ödmjukhet inför allt detta: Skogen behöver inte mig, men jag behöver den för att leva. Jag får chansen och möjligheten att vistas där, och efter ett sånt besök så mår jag oftast betydligt bättre än innan jag kom dit.
    Vi ska vara mycket rädda om och ömsint vårda de värden som finns i naturen för de är inte alls helt självklara: nån gång på 60-talet tror jag att man hade planer på att lägga nån form av kärnkraftverk i Tyresta. Hemska tanke !

  6. Miafia says:

    Ja men preciiiiiis!! Så där tänker o gör jag åxå, nu var det visserligen väldigt många år sedan jag var just i min barndoms skog men då kände jag exakt likadant! Men vägar, gårdar o vissa ställen finns ju kvar så visst dyker det upp minnen när jag passerar där. Hur man cyklade o kämpade två km varje dag för att komma till “första” skolbussen o sedan backigt på hemvägen, vår höst o hemska vintern med massor av snö, ja då gick vi. Gården där de hade 2 hästar som jag red på o lärde mig massor om just hästar hehe, Det lilla berget jag ofta gick till när jag behövde vara ifred, där jag med målarfärg skrev: Var rädd om vår jord vi har bara EN!! Naturen för mig innebär en väldigt massa positiva intryck o lugn, ja jo negativa åxå när saker har skett som stör naturbilden för mig. Men den är läkande, insupande, grön, lugn o ja massa massa härligt helt enkelt. Men natur finns ju överallt så det är bara att njuta hehe. Precis som jag gör!

    • carinakinna says:

      Ja, natur finns överallt men jag tycker det är nåt speciellt med de platser där man har sina rötter. Fast all natur är helande. Vi är ju trots allt skapade för att leva i den.
      Kram!

  7. Johan Gunnbäck says:

    Jag känner och gör ungefär som du. Inget konstigt alls. Kanske snarare tvärtom. Jag bejakar mitt förflutna och måste ha en energipuff framåt ibland. Som du vet så hade vi ju en sommargård uppe i skogen i Norsholm. Den har tillhört släkten i hundra år. De få ggr jag far förbi Linköping-Norrköping så åker jag alltid upp till den skog i Norsholm där jag sedan barnsben vuxit upp varje sommar till för ett par år sedan. Där känner jag varje sten, träd, dofter och ljud. Även om en del träd kommit till och andra försvunnit genom åren så ser jag bara det som en gång var. Förunderligt! Jag ser på tallen nere vid Roxen där fortfarande delar av trädhyddan finns kvar som min bror och jag byggde. Se där, i den skogen, där har jag mina rötter. Jag är liksom bördig därifrån. Mina föräldrar träffades där för första gången osv,, Nu ska jag inte trötta dig med min livshistoria men för mig är det oerhört vikktigt att kunna ha förmånen att återvända dit. Jag kan se mig själv som liten där jag for fram genom skogen, likväl som vuxen när jag plockade bär och svamp med mina barn. Det händer också att jag fäller en tår när jag är där men jag vet inte riktigt varför. När jag lämnar skogen, sätter mig i bilen o far hem till Sthlm så har fått en kännbar energikick och känner igen mig själv igen på ett bättre sätt, som den människa jag är och minns skarpare var jag har mina rötter. Det kanske handlar om att vårda och bevara, plocka fram de goda minnena jag har från min trygga uppväxt. Det är bra för mig att hålla igång mina värderingar, känna mina rötter och kanske hjälper det mig att delvis behålla min empatiska förmåga på något sätt också. Jag tillhör inte den kategori medmänniskor som aldrig ser bakåt över axeln eller som förtränger det som en gång varit för att istället bara se framåt mot nya utmaningar och prylar. För den skull är jag ingen bakåtsträvare. För mig handlar det mera om balans i tillvaron. Så tycker Du att du är tokig och djupsinning så är vi minst två människor med likartade “tossigheter”,,, jag tycker vi snarare är jäkligt friska mentalt. (Även om jag hör röster då o då,,,) Det sista var menat som skämt,,,,Förmodligen skulle jag tro att du även besitter en unik förmåga att kunna känna o läsa av psykologiska klimat i stunden!? Har jag rätt?
    Nu är ” min” skog projekterad och Norrköpings kommun skall bygga första etappen av en blivande ny småstad i Norsholm just där. Därför har jag nu sålt Norsholm. Men skogen står där fortfarande tack o lov!
    Kram!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s