Våga vägra smartphone…

Ja, egentligen skulle jag väl rida några dagar till på den härligt positiva våg som gårdagens inlägg om de små sädesärlorna skapade, men så råkade jag till att läsa lite nyheter och då blev jag så där upprörd igen. Med risk för att låta som en riktig bakåtsträvare:images

P1 har i sitt program “Tankar för dagen” pratat om vad det gör med oss att ständigt vara uppkopplade och sitta med näsan i dessa telefoner. Till exempel står det så här:

Nu kommer reaktionerna på löpande band. Människor blir sjuka av sina smartphones. Barn lider av frånvarande föräldrar. Människor hinner inte längre tala ens med sina familjemedlemmar, eftersom de hela tiden har uppmärksamheten riktad mot sin telefon.

Att vara en mycket flitig användare och ständigt vara uppkopplad på sociala medier som Twitter, facebook, sms och mejl, innebär en ökad risk för att bli sjuk. Symtomen är stress, sömnsvårigheter och psykisk ohälsa. Det visar den studie på 4 100 personer i åldrarna 20-24 år som presenterades förra året av forskare på Sahlgrenska Akademin på Göteborgs Universitet”, skriver P4 Göteborg. Behöver man ens påpeka att telefonanvändning i absurdum också ökar stressninån hos liten som stor.”

Och då blir jag bara ännu mer övertygad om att jag inte ska ha en smartphone, för jag vet att jag kommer att åka dit och bli en missbrukare jag också. Jag känner mig själv, och vet att jag skulle hitta på tusen och en anledningar för att bara kolla det, och det, och det….

Usch, jag blir så ledsen när jag ser folk begravda i telefonen i stället för att prata med varandra. Och små barn som förtvivlat försöker få sina föräldrars uppmärksamhet, men tyvärr, mamma/pappa twittrar, eller facebook’ar, eller spelar nåt av de sjutusen spel som är viktigare än att besvara den lilla telningens tusen frågor (Mamma, varför är himmelen blå? Pappa, var fanns jag innan jag föddes?).

Hur långt ska det gå innan vi fattar att vi har slagit in på fel väg? Hur j-a (rent ut sagt) dumma är vi som tror att lyckan ligger i att vara uppdaterad, uppkopplad, bekräftad? Jag undantar inte alls mig själv. Jag, som både bloggar och har facebook, vet hur lätt det är att svepas med i den sköna, men ack så kortlivade, lyckokänslan av att nån ser en, verkar bryr sig, tycker att man är duktig. Men man får lägga ribban nånstans, och jag lägger den här. Jag tänker inte skaffa någon smartphone, även om reklamen får mig att känna mig både enfaldig, gammalmodig, dum i huvudet och allmänt puckad om jag inte har en.

Så det så.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Våga vägra smartphone…

  1. Johan Gunnbäck says:

    I så fall är jag också en bakåtsträvare. Jag kan inte tänka mig att äga en smartphone! Jag ser på min omgivning som sitter med med näsan i sin smartphones och jag får inte verbal kontakt med dem. Hopplöst! Vi är helt fel ute ja! Det var enklare när jag var befähavare ombord på Karliza. Då bad jag alla beökare som skulle ombord att stänga av sina telefoner o I-pads innan de släpptes ombord annars fick de stanna på kajen. En god vän smög sig ombord med sin I-phone påslagen i alla fall och det pep ju naturligvis i hans ficka efter en stund. Han fick välja på att gå iland eller så kom han I-phone att hamna på havets botten. Han gick i land,,,,Klart so fasen att detta tfn-användande stressar alla. Gamla som unga. Jag tycker att det näst intill är kränkande att sitta och prata med en vän, kanske över en kopp kaffe, när det plötsligt ringer eller kommer ett SMS till vännen och ahn/hon släpper allt för genast ta sig an sin telefon. Skit tycker jag. Men jag tror som du, skulle jag mot all förmodan ha en sådan tfn så skulle jag med all säkerhet också bli slav under den, därför har jag valt att inte skaffa någon sådan.

  2. Veronica says:

    Tack för att du satt ord på det jag går omkring och tänker på varje dag i stort sätt. Jag oroar mig för mina barns framtid angående den här ständiga uppkopplingen. Hur lätt kan det vara att hitta riktiga vänner i en värld där ingen har tid att varken se eller höra på mig i mer än några minuter? Vem ska man bolla de stora känslorna med? Vem har tid att koncentrera sig på just lille mig i realtid öga mot öga just nu? Det är ju i tystnaden och stillheten, i stunder utan några som helst intryck, som man hinner fundera över sig själv och andra och växa som person. Jag kan nog skriva en roman om allt vad jag känner kring de här frågorna. / Veronica

    • carinakinna says:

      Tack för dina ord, Veronica. Ja, man kan oroa sig, men samtidigt tänker jag att mänskligheten har en fantastisk förmåga att anpassa sig, och att de äldre generationerna i alla tider har förfasat sig över det nya medan de unga anammar och tar till sig nyheterna. Kanske hittar vi sätt att hantera och leva även med näsan i en smartphone. Men just det här enorma bekräftelsebehovet som aldrig tycks bli tillfredsställt är en källa till oro, tycker jag också. Men vi är många som tänker som vi, så förhoppningsvis segrar ändå förnuftet.
      Carina

  3. Delilah says:

    Ser att jag är lite sen med min kommentar:) Jag blev så glad när jag hittade ditt inlägg om smartphones och hur de stjäl uppmärksamheten från det som omger oss dvs. Livet. Jag har ägnat de senaste månaderna åt att detoxa när det gäller både datoranvändning och smartphones. Skaffade en gammal hederlig mobil med vanligt simkort (försäljaren på Elgiganten gav mig en och annan orolig blick), tagit bort min facebookprofil och införskaffat hemtelefon. Resultat: totalt och orubbligt inre lugn. Mina vänner har fortfarande alltid sina smartphones inom räckhåll men i och med att jag aldrig ägnar mig åt min telefon när vi umgås så gör inte de det heller. Känns så befriande!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s