Det här med sädesärlor…

Ja, man kan undra vad det är med oss och sädesärlor egentligen… Men det känns bra att kunna bjussa på en solskenshistoria efter fredagens dystra, men ack så viktiga, inlägg om våra barns och ungdomars väl och ve.

Jag spinner vidare på temat barn, för i morse hände det där som vi fruktat och hoppats inte skulle ske; det började krafsa i köksfläkten. Ni minns kanske mor o far sädesärla som byggt bo i vår fläkt-skorsten, och förra årets tragedi då två små telningar trillade ner i fläkten och gick ett sorgligt öde till mötes?

Jag slog dövörat till. Försökte intala mig själv att jag nog hört fel. Ända tills sambon vid lunch påpekade att även han hade hört krafsandet. Vi såg på varandra och suckade. Den här gången var det som befann sig i fläkten i alla fall fortfarande vid liv, men frågan var om vi kunde få ut den/dem, i vilket skick de skulle befinna sig och om vi skulle kunna få upp dem i boet igen. Tänk om vi skulle bli tvungna att slå ihjäl dem… Hemska tanke!

Ovanför fläkten på själva röret finns en renslucka och den skruvade vi loss. Jag bepansrade mig med ett par plasthandskar och sambon stod redo med en plastkasse. Det kändes läskigt att sticka ner handen i hålet, jag visste ju inte om det fanns nån död unge där också men jag intalade mig att jag var med i Fångarna på Fortet. Ni vet, där de får sticka ner handen bland ormar, råttor och spindlar, och i den jämförelsen kändes mitt uppdrag betydligt lättare.

Och så fiskade jag upp en, två, tre och fyra små ungar! Alla pigga och friska. Sambon bar ut plastkassen med de sprattlande och kvittrande små. Frågan var vad vi skulle göra nu. Att få upp dem i skorstenen kändes omöjligt, och de skulle förmodligen bara trilla ner i fläkten igen. Vi beslutade att sätta dem på marken. De verkade tillräckligt stora för det, och kanske föräldrarna skulle kunna mata dem då.

Sambon gläntade på påsen och ut flög (!) en, två, tre och fyra små ungar. Flaxande och kvittrande hamnade de på hustaket och i träden runtomkring. Föräldrarna flög omkring dem och tänk, jag grät av glädje. Vilken lättnad! Och vilken lycka att slippa plocka lik ur röret. För att inte tala om att slippa likmaskar på spisen…

Här borde det naturligtvis vara ett gulligt foto på de fyra, men jag var så ivrig så jag alldeles glömde bort att fotografera. Ni får tänka er dem istället!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

7 Responses to Det här med sädesärlor…

  1. Lena says:

    Hahaha! Vilken solskenshistoria! ❤

  2. Men gud så underbart!

  3. Underbart! Och så skönt att ni slapp en sädesärla på *varje* axel…! Det hade blivit lite tvättbehov, det… 😉

  4. Miafia says:

    Åhhh vilken härlig story!! Gör en glad för resten av dan minsann. Så härligt att göra sådana lyckosamma gärningar.

    Kramelikraaaam / Miafia =0)

  5. Mats A says:

    Så roligt!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s