Stackars små barn!

Nu hade jag tänkt att skriva om hur härlig helgen är med den fina vädret, äldste sonen som är hemma, grillkvällar med mat och prat och allt det där som gör livet värt att leva. Men. Så satte jag mig ner och läste lokaltidningen Corren i vilken det fanns två artiklar skrivna av Johan Sievers om våra små barn och unga människor. Jag blev så ledsen och rent ut sagt förbannad.

I den första artikeln skriver han om att barngrupperna blir större och barnen mindre. Ettåringar tillbringar 8-10 timmar (!) om dagen på förskolan. Tre-femåringar transporteras efter sin 8-10-timmars arbetsdag vidare till aktiviteter! Trots att de är jättetrötta, därför att det har blivit status att ha barnen i många aktiviteter för då är man en bra och engagerad förälder. Föräldrar prioriterar inte att vara hemma med sina barn eftersom de satt sig i jätteskulder med sina jättehus, de prioriterar sina karriärer framför sina barn, de vill ha allt på en gång; Karriär, barn och god ekonomi. Personalen på förskolorna säger att många föräldrar verkar fullständigt utmattade och har dåligt självförtroende, de tror inte att de kan ge sina egna barn det de behöver för att må bra. Det finns en övertro på att barn måste stimuleras vilket leder till att barnkrakarna blir hyperaktiva och stressade. En personal säger (och läs noga nu): “Det är viktigt för små barn att knyta an till en vuxen som kan ge trygghet, men vi räcker inte till att vara så nära alla de små barnen i den utsträckning som de behöver. Det finns inte famnar så det räcker för de små i dagens stora barngrupper.” En gång till: “Det finns inte famnar så det räcker för de små i dagens stora barngrupper.

Är inte det en mening som kan få en att gråta? Det finns inte famnar så det räcker…

Den andra artikeln handlar om ungas psykiska ohälsa. Att skolornas psykologer och kuratorer går på knäna därför att allt fler söker hjälp. De kan inte sova, de är deprimerade, har panikångest, orkar inte mera, funderar på att ta livet av sig. Skribenten tycker att det borde tillsättas en kriskommission för att utreda orsakerna. Det tycker jag också. Och är det ingen mer än jag som kan se sambandet mellan artikel ett och artikel två?

Lägger man dessutom till alla krav på att de ska vara framgångsrika, vackra, sexiga, smala, duktig-duktig-duktiga, att de delas upp i vinnare och förlorare, samt att det väldigt sällan finns föräldrar på plats hemma att prata med eftersom de också har fullt upp med att vara framgångsrika, vackra, sexiga, smala och duktig-duktig-duktiga, har man kommit långt i sin jakt på gåtans svar.

Jag vet att förskolan är räddningen för många barn med dåliga hemförhållanden, jag vet att förskolan behövs eftersom det är så här vårt samhälle ser ut, eftersom vi tror att vi behöver så många saker som reklamen talar om för oss att vi behöver för annars duger vi inte. Då är vi förlorare. Men kära föräldrar, var kommer barnen in?

“Jag säger ingenting om krig och fred
Heller inget om att tiden är ur led
Jag säger ingenting om sårad jord
Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig

Min värld är fattig och min dag är död
När barnasinnet har berövats på sin glöd
Då ondskan nått sitt mål till slut
Då har all kärlek sinat ut

Var kommer barnen in – dom bär på elden
Som du en gång, som jag en gång men alltför länge sen…

Hansson De Wolfe United, 1981

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

9 Responses to Stackars små barn!

  1. eva says:

    alltså.
    jag får så ont i magen av det där. så himla väldigt ont.
    jag tänker på det varje dag. på våra barns långa dagar på dagis o skola.
    sen vet jag att vi är där för dem, både jag och min man.,
    att vi har våra famnar ständigt öppna, att vi inte skickar iväg dem på aktiviteter utan känner oss trygga som föräldrar och vet att vi är bra för våra barn.
    men. vi jobbar för länge och för mycket. det gör vi.
    och jag hoppas att vi kan ändra på det snart. vi pratar om det. och vi letar efter olika lösningar.

    men jo. jag ser oxå samband mellan artikel ett o två. skrämmande samband.

    • carinakinna says:

      Min avsikt är inte att skuldbelägga föräldrar som stretar på i vardagen med sina barns bästa för ögonen. Snarare att ruska om de som kanske missat vad det faktiskt är att vara förälder…
      Kram!

  2. Lena says:

    Ja du, Carina, det är dessvärre precis så vardagen ser ut för dagens barn och oss pedagoger. Vi ska inte bara “ta hand om” och, i mitt fall, som jobbar i skolan, LÄRA dom – vi ska även uppfostra och älska. Det är skrämmande och väldigt, väldigt sorgligt. Dagens föräldrar har fullt upp att “förverkliga sig själva” i hög utsträckning och det kostar pengar att bo fint, ha två bilar, pooler, åka utomlands två ggr/år osv…. Som pedagog är jag väldigt orolig över vad vi gör med våra barn…
    Trist inlägg men så sant.
    Kramar

  3. Suzanne says:

    Svar på din fråga Carina: Ja! Det är minst sagt ohållbart i skolans värld nu.
    Jag jobbar som fritidspedagog i en skola i Stockholms stad. Där jag är har vi arbetslag bestående av tre klasser; Förskoleklass, år 1 och år 2. Klasserna har 27, 27 och 28 barn, vilket blir 82 barn! På fritids är vi 5 vuxna. Vi brukar säga att det inte är fler vuxna vi behöver utan färre barn. Det skulle räcka bra med 2 klasser, men det finns det inte plats och resurser till får vi alltid höra.
    I fredags var det vanlig skoldag, men många barn gick hem tidigt, för deras föräldrar hade ledig dag, så vi hade “bara” ca 35 barn på eftermiddagen och alla vuxna på plats. DET var skönt !!

  4. Ulrika says:

    Man måste vara både blind och döv om man inte förstår sambandet tycker jag!
    Ditt inlägg fick mig att gråta (vilket inte är helt ovanligt). Jag är glad och stolt över att vi kan ha vår tjej hemma och ha massor av tid tillsammans!
    Det var länge sedan jag blev påmind om Hansson De Wolfe United. Jag hade rent av glömt bort dem. Texten säger allt och jag hör musiken i mitt inre.
    Kram ❤

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s