En makaber historia…

När jag stod och jobbade idag kände jag mig full av inspiration. Jag formulerade det ena blogginlägg efter det andra i huvudet. De var så bra och de handlade om tro, förhållandet mödrar och döttrar, vänskap och andra högstämda ämnen. Så kom jag hem och satte mig vid datorn. Trött och tom i huvudet, alla de bevingade orden hade flugit bort. Så då bestämde jag mig för att blogga i morgon istället och gick till köket och började med maten. Med huvudet under den brummande köksfläkten drog jag mig till minnes en makaber händelse förra sommaren, så nu får ni hålla till godo med den istället.

Från vår köksfläkt leder ett rör upp till övervåningen och vidare ut genom taket. Så där som det brukar vara, förmodar jag. Förra sommaren byggde ett par sädesärlor (dessa sädesärlor!) bo i den lilla skorstenen som fläktens rör mynnar ut i. Frid och fröjd, man kunde höra ungarna pipa där inne och speciellt när föräldrarna kom med mat. Då blev det ett jäkla liv. Nåja, tiden gick och det började krafsa väldeliga i röret. Vi tänkte inte så mycket på det, mer än att jaja, ungarna växer och börjar bli stora. Några dagar senare blev det tyst och vi såg ett par ungar spatsera omkring på gräsmattan tillsammans med föräldrarna. Det är nu det börjar bli läskigt…

Ibland kände vi en otäck lukt och tänkte att det kanske låg en död mus i nån vägg eller under golvet. Jag hittade några små vita saker på spisen och sopade bort dem i tanke på att det var riskorn. En dag när sambon stod och lagade mat såg han små vita saker trilla ner från fläkten. Ni har säkert redan listat ut vad det var; jodå, likmaskar. Ett par av ungarna hade trillat ur boet och ner i fläkten och dött där. Vi monterade ner fläkten och fick ut de två små liken. Fy, så hemskt. Sorgligt och äckligt. Och våra skuldkänslor var enorma. Varför hade vi inte fattat när vi hörde krafsandet? Vi hade ju kanske kunnat få ut dem och räddat dem! Och så fruktansvärt äckligt med likmaskar på spisen! Jag ryser nu när jag tänker på det.

Vi lovade varandra att till nästa sommar (alltså den här) skulle vi (alltså sambon) sätta upp ett nät så att fåglarna inte kunde komma ner i röret och bygga bo igen. Och så gick tiden, och försommaren kom och tror ni inte att vi (alltså sambon – jag vidhåller att han har det yttersta ansvaret för det här) glömde bort att sätta upp ett nät. Han hade nog med att kriga om bilen med den där andra, kärlekskranka sädesärlan. Och nu piper det i röret igen. Men den här gången är vi beredda. På hugget. Vid minsta tillstymmelse till krafsande så ska fläkten ner och operation rädda fågelungar inledas. Aldrig mer likmaskar på spisen!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to En makaber historia…

  1. Lisa says:

    Usch, det är så makabert så det blir roligt 😛

    Inte konstigt att den där sädesärlan bajsar ner eran bil, karma 😉

    Hur som!! Ha en trevlig helg och njut av att familjen är samlad 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s