En epok tar slut…

Jag försöker skriva färdigt nästa kapitel till skrivarcirkeln på onsdag, men har kört fast. Så det får bli lite bloggande istället.

Den här helgen har sambon och jag varit flitiga med gräsklippning och annat. Jag har bland annat tömt de två boxarna i mitt stall. Det skulle jag naturligtvis gjort i höstas när hästarna åkte härifrån, men det “glömdes bort”. Nu var det dags, och medan jag skyfflade ut gödseln tänkte jag på att det med största sannolikhet var sista gången jag mockade i mitt lilla stall. Hur kändes det då? Jo, min tanke var: “Ja, men det är väl på tiden.” Faktiskt. Jag har haft eget stall i arton år, mockat cirka fyratusen gånger. Och i andras stall ungefär femton år till.

Och jag tänkte på alla timmar jag spenderat där, alla tankar jag tänkt, alla timmar jag borstat Caritsa, kratsat hovar, sopat, burit vatten. Stelfrusna fingrar, bortdomnade tår, men också sittande på tröskeln med näsan mot vårsolen och hästarna ivrigt ätande det nya, gröna gräset. Att mötas av glada morgongnäggningar. Den tillfredsställande känslan att släppa in hungriga hästar till nymockade boxar och massor med god mat.

Naturligtvis tänkte jag också på alla människor och hästar som har passerat genom åren. De allra bästa; Stina, Susanne och Ann – kalastjejer, trevliga och hjälpsamma, de som blev mina vänner. Och de andra som var helt ok, som kanske inte stannade så länge men som gjorde det de skulle och var bussiga. Och så stolpskotten; han som dumpade travhästen Blizzard hos mig och försvann. Och så Sammys matte som blåste mig på 9000 spänn.

När vi köpte vår gård byggde sambon om den gamla förfallna ladugården till stall. Han gjorde nytt betonggolv, snickrade ihop boxar och gjorde en jättefin sadelkammare. Vi satte upp staket, hägnade in flera hektar. Den dag jag kunde ta “hem” Caritsa och hennes dotter Choice och släppa in dem i mitt alldeles egna stall var en dag att minnas.

Allt som allt har det varit härligt. Alla hästtjejers dröm. Jobbigt ibland, mysigt ibland. Så där som det är med det mesta här i livet. Och alltid – i alltings mitt – Caritsa. Navet som allting cirkulerat omkring. Och även om hon ju fortfarande finns kvar så är min tid som stallägare över. En epok tar slut.

Jag sopar stallgolvet, ställer tillbaka skottkärran och slänger en sista blick in i boxarna. Tomt och rent. Släcker och stänger av radion, går ut och stänger stalldörren. Slut. Och det känns helt ok.

DSCN4283

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to En epok tar slut…

  1. Lisa says:

    Så skönt att du känner så!!!!
    Kram!!

  2. Mia says:

    Hade samma känsla när vi var tvungna att sälja sommarstugan då pappa gått bort. Jag försökte på alla sätt att ha den kvar. Första sommaren utan stugan var den bästa sommaren på länge… för mig…
    Inte alls den saknad som jag trodde det skulle bli. Men jag förstod då att vi hade varit just klara med stugan. Ibland måste man skriva nya kapitel!
    Kram, Mia

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s