Skapelsens krona…?

Det här är svårt att skriva om utan att framstå som lite galen, men en del kommer kanske att förstå mig. Och tro inte att det här är några mörka, deppiga tankar. Tvärtom. Jag har en bild, en tanke som skänker mig frid och det är bilden av att det inte längre finns några människor kvar på jorden. Prova själv, blunda och se bilden framför dig; hur solen går upp, det är alldeles tyst. Bara vinden hörs, fågelkvitter, trädens sus. Inga bilar, ingen musik, inget buller. Det kommer ingen rök ur några skorstenar. En nyckelpiga rör sig sakta över en sten, ett rådjur betar i en dunge. Tyst. Frid. Total balans.

Betongen och asfalten spricker upp och ur sprickorna sträcker sig grönskan, bilar rostar sakta sönder och faller ihop. Haven och älvarna kan i lugn och ro bryta ner alla gifter och återhämta sig, fiskar och korallrev åter leva. Efter en tid – tjugo år, hundra – återstår inga spår av oss, skapelsens krona. Vi som har ställt till det så förfärligt både för oss själva och för naturen.

Jag tror att naturen begick ett misstag när just människan begåvades med sin stora hjärna. Som art är vi aggressiva, krigiska, maktgalna, och kortsiktigt korkade. Det finns säkert andra arter som bättre hade klarat av att förvalta det ansvar som vår intelligens innebär.

Yngste sonen hade lyssnat på ett samtal mellan David Attenborough och Stephen Hawking. De talade bland annat om att det finns på tok för många människor, och att naturen med stor sannolikhet börjar betrakta människan som en parasit som behöver kontrolleras. Sjukdomar, virus av olika slag, naturkatastrofer, förändrade livsbetingelser… nån som tycker det låter bekant?

Hawking och Attenborough talade också om att vi människor snart har nått vår “peak” och att det därefter kommer att bära utför. Antalet människor måste minska. Redan nu har många människor svårt att bli gravida, och i en del länder, bl.a. Japan, verkar man ha tappat sugen på att föröka sig. Denna vår allra starkaste drift börjar förlora sin lockelse, många väljer att inte ha sex och att inte skaffa barn. Häftigt, tycker jag, att tänka sig att det kanske är naturen själv som programmerar om oss.

Naturligtvis vill inte jag att mina barn ska dö eller att deras framtida barn aldrig ska få leva, men om man sätter det i ett större perspektiv så är det den enda möjliga framtiden. Att människan som art utrotas eller i alla fall kraftigt decimeras. Jag kommer att tänka på att efter tsunamikatastrofen fick Dalai Lama frågan vad han tyckte om det som hänt. Och var det inte förfärligt, så säg? Hans svar var: “Jag kan inte svara på det nu. Om tio eller tjugo år, när vi kan se konsekvenserna av det som hänt, då kan jag svara. Vi måste sätta den här händelsen i ett större perspektiv för att se hela bilden.”

Jorden är ett paradis. Var ett paradis innan vi, parasiterna, började breda ut oss och roffa åt oss. Tycka att vi har rätt att använda allting för vår egen vinning, vår egen tillfredsställelse. Att naturen finns till för vår skull, utan att förstå att vi är en del av det stora hela, att vi har ansvar och skyldigheter. Vi utnyttjar djuren, naturen, naturtillgångarna som om det är vårt eget frukostbord det handlar om. Och utan att ge någonting tillbaka. Skapelsens krona? Nej, snarare skapelsens katastrof, om ni frågar mig.

1 2 3 4 5

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Skapelsens krona…?

  1. Johan Gunnbäck says:

    Så sant så jag blir tårögd! Tyvärr, vill jag tillägga,,,Nu håller vi parasiter på att förstöra sista utposten oxå, Antarktis. Stora krafter med ekonomiska intressen vill bygga flygplats där,,

  2. annika says:

    Lite ledsen blir jag men samtidigt håller jag med dig i det mesta. Tyvärr.

  3. Bella says:

    Ja, på sätt och vis kan jag hålla med dig. Vi borde gå tillbaka och leva som ursprungsbefolkningarna gör. Det kanske vore grejen. Leva enkelt, nomadlikt, dansa i trans runt en eld. Jag får känslan att det är rätt många människor som går åt det hållet. Karriärhetsen verkar ju i alla fall ha lagt sig. Jag tänkte faktiskt på det häromdagen när jag läste dödsannonser i tidningen, att det var många sk karriärister, verkade det som i af. som gick under i 40-årsåldern. Nu kan det ju finnas flera orsaker bakom, det vet ju inte jag, men ändå.
    Jag som själv antagligen är sjuk tyvärr, och skulle vilja hoppas på någon slags reinkarnation. För mig skulle det kännas som meningsfullt, det jag inte hann med att göra i detta livet kan jag få tillfälle att göra i nästa. Men, jag vet ju inte hur det funkar.

  4. Suzanne says:

    Jag har också tänkt såna tankar när jag förfäras över vad vi människor gör mot vår enda jord och mot varann. Jorden behöver inte oss, men vi behöver den så förtvivlat mycket, fast det verkar vi ha glömt bort totalt.
    När jag läste Pestens tid av Stephen King så tänkte jag på hur det skulle kunna vara; i den boken tog sjukdomen ca 99% av alla människor på jorden. Undrar hur det skulle ha varit om den tog precis alla…jag såg en helt ny jord framför mig, med frisk luft, naturen tog sin välförtjänta revansch och allt var frid.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s