Man tänker så bra när man räfsar löv…

Idag när jag räfsade löv i trädgården drog jag mig till minnes när jag senast åkte ut till gården strax utanför Linköping där jag delvis växte upp. Det var en gammal släktgård som pappa och hans bror sålde för tjugo år sen.  Ibland åker jag ditåt för att bara vara där, gå omkring i det förgångna en stund, minnas och känna efter. Jag går aldrig in på själva gården, men på grusvägarna runtomkring och i skogen. Innan de skövlade den. Det har jag ju berättat om förut; att de för två år sen högg ner i princip hela min älskade skog. Nåja.

Just den här dagen fick jag lära mig två viktiga saker. Jag åkte sakta förbi gården, tittade som vanligt på allting och mindes hur det var när vi bodde där. Förr, när jag var liten. Och då slog det mig plötsligt, som en knytnäve i hjärtat, att allt som är borta kommer aldrig mer tillbaka. Jag menar, det vet jag ju, men ibland blir det så extra tydligt. Pappa och mamma kommer aldrig mer tillbaka, jag blir aldrig mer liten, allt som är borta är borta för evig tid och kommer aldrig, aldrig tillbaka.  Jag fylldes av sorg, vemod och längtan, en känsla av att allt är oåterkalleligt. Aldrig mer. Aldrig mer.

Jag hade verkligen inte tänkt bege mig upp till det som varit skogen, men parkerade bilen och upptäckte att mina steg ledde mig just dit. Till den skövlade skogen. Jag hade lovat mig själv att inte åka tillbaka dit på många år, det skulle göra alldeles för ont. Men den här dagen, när jag fortfarande var fylld av vemod och sorg, fann jag mig själv strövande bland riset och skogsmaskinernas djupa hjulspår, och jag såg att det redan börjat växa upp nya träd, nytt blåbärsris, nya buskar. Och fåglarna kvittrade precis som vanligt. Och då slog mig ytterligare en insikt, inte som en knytnäve den här gången utan mer som en blomma som öppnar sig mot solen; Det som är borta är borta, men det kommer alltid något annat istället. Något nytt. Mina granar och mina stigar är borta för evigt, men nya granar kommer att växa upp, och människorna, hästarna och rådjuren kommer att skapa nya stigar. Allting går vidare, nytt blir till och tar det gamlas plats. Och faktiskt fylldes mitt hjärta nu av glädje och kärlek till allt som är och allt som blir.

granskog

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s