Nu skakar det lite grann, och så det stora äppelrycket

Ibland känns det som att själva marken skakar lite grann under fötterna. Då vill det till att ha något stadigt att hålla sig i. Jag håller mig i sambon. Han är stadig som en klippa. Finns alltid där, trygg och stabil. Även när jag snurrar omkring, är hysterisk, velar hit och dit, kastas upp och ner i känslosvängningar. Då är han stilla. Väntar ut mig. Finns.

Så idag kramar jag om honom lite extra, ser till att hålla mig i närheten av honom för han utstrålar trygghet. Själv känner jag mig orolig och otrygg ett tag igen. Förnöjsamheten och friden har farit ut genom fönstret och i deras ställe har oro och stress tagit plats i mitt inre. Håhåjaja. Säg den lycka som varar för evigt. Men jag vet vad det beror på; jag har kommit vissa saker på spåren som jag behöver bearbeta och då blir det alltid så att det skakar ett tag. Den inre turbulensen omvandlas till stress och oro över yttre saker, kanske som en försvarsmekanism, kanske som ett sätt att distrahera mig själv på. Då vaknar jag på nätterna och oroar mig. För pengar. För barnen. För Caritsa. För mitt eget åldrande. För framtiden och dåtiden och för fan och hans lilla mormor…

Förutom det så arbetar jag med en ny översättning. Ännu en gång kastas vi in i trädfällningsmaskinernas underbara värld. Jag hade ingen aning om hur många olika maskiner man kan använda när man skövlar skog…

Och så konstaterar jag att det enda som är grönt utomhus är påskriset som jag slängde ut i dag och som ligger på gräsmattan utanför huset. Det slog till sist ut med små söta björkblad efter att ha stått inne i en vecka (!) och påsken var slut för länge sen. Så avlägsen är våren, så försenad och kall. Sambon fick nåt sorts ryck i går och kastade sig över vårt gamla äppelträd med sågen i högsta hugg. Trädet är inte trimmat på säkert femton år, men nu så! Nu jäklar ser det ut som en telefonstolpe. Det lär inte bli några äpplen där i år. Frågan är om trädet överhuvud taget kommer att överleva.DSCN4237

– “Men hur tänkte du?” undrade jag. “Borde du inte lämnat kvar några skott åtminstone?”
– “Ja, jo”, tillstod sambon och såg lite skamsen ut. ” I got a bit carried away, I guess.”
Ja, det kan man ju lugnt säga. Men det må väl vara hänt då. Att det inte blir några äppelblom att doppa näsan i och inga äpplen att ta med till Caritsa. Vi har ju faktiskt ett par äppelträd till, men jag ska nog ta och låsa in sågen innan han får nästa ryck.

Yngste sonen fyller 19 år idag. Bästa svärdottern är här och vi ska fira med tårta och presenter. Och med god mat ikväll, förstås. Och Caritsa har fått mer medicin av den snälle veterinären så hon får lite mer fart på läkningen och slipper ha så ont. Och livet som jag valt och som jag älskar tuffar på, vare sig jag oroar mig eller inte.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Nu skakar det lite grann, och så det stora äppelrycket

  1. Johan Gunnbäck says:

    Jag fullkomligt älskar din beskrivning om känslosvängningarna! Själv är jag livrädd för att ramla ner över kanten ner till det bottenlösa hålet jag kallar “kratern”. Nu gäller det att fortsättningsvis vara stark som en björn eftersom “barnens” mor återfått sin elaka cancer i hela kroppen. Denna gång tror jag inte hon reder ut sin sjukdom och sjukdomsförloppet verkar gå snabbt. Hon är född -61. Sonen är mera HSP än jag. De gamla normerna att jag som man och far skall vara som en klippa sitter djupt rotade i mig sedan uppfostran. Tycker det mesta här i livet handlar om värderingar från all fostran under uppväxtiden. Själv e jag trött som ett svin o hinner inte med mig själv, men jag lägger detta faktum åt sidan så länge och försöker vara med “barnen” när de så önskar. De får styra samtal och uttrycka egna funderingar. De frågor de ställer tlll mig besvarar jag så sanningsenligt och pedagogiskt som möjligt. Jag undrar när jag får ro!? Jag gläds med dig och Caritsa, hoppas det kommer flera grässtrån inom kort! Skönt att det jobbiga samtalet gick bra! Har lärt mina ungdomar att ta itu med alla skitjobbiga samtal eller göromål så fort som möjligt just för att bli kvitt eländet så snart som det bara går. Men, det är lätt att säga, svårare att göra,,,,,Kram!

    • carinakinna says:

      Hej Johan och tack för din kommentar. Så himla tragiskt med M. Så sorgligt. För er alla. Förstår att du måste vara stark nu för barnen, men kanske det också är ett sätt att slippa de egna funderingarna ett tag. Få något annat att fokusera på. Skickar stora styrkekramar till dig/er alla.
      Carina

  2. Johan Gunnbäck says:

    Tack! Och du, plocka bort väsentliga motordelar från motorsågen!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s