Det är de små, små detaljerna som gör det…

Ni vet ju hur det är på morgonen; man är programmerad som en industrirobot och gör sina förutbestämda moves. Jag hade skjutsat yngste sonen till bussen och var på väg från bilen till huset för att äta frukost. Näsan i backen, blicken likaså. Men så såg jag ur ögonvrån att vår lilla bäck hade frusit till under natten. Och av nån anledning fick jag för mig att jag skulle gå och titta lite närmre på den. Så vackert det var:DSCN3474DSCN3478DSCN3480

Och så det häftigaste av alltihop; ett märkligt fenomen som jag aldrig sett förr och som inte gick att fånga på bild. På vissa ställen hade isen lagt sig helt och under rann vattnet. Det rinnande vattnet gjorde att det såg ut som om  någon låg under vattnet och ritade med en penna under isen. Svårt att förklara, men jag stod länge och följde de abstrakta mönstren som uppstod. Det där har jag aldrig sett förr.

Jaha, och vad vill jag med det här då? Tja, det där gamla vanliga ni vet; att se de små häftigheterna som finns där rakt under näsan på oss om vi bara bemödar oss om att lyfta blicken och se dem. Att ibland gå ur de invanda mönstren och upptäcka nya saker. Och att man faktiskt, även om man är 50+,  kan få se nya saker i sin allra närmaste omgivning, just när man börjat tro att man vid det här laget nog har sett det mesta.

Annars då? Jo tack, Caritsa blir sakta men säkert bättre i sitt ben även om det fortfarande är svullet och stelt. Hon får sin medicin, och de hyggliga tjejerna i stallet hjälper förstås med självklarhet till att ge henne medicinen de dagar jag inte är där. Det var sista gången i meditationsgruppen idag, och alla ville fortsätta till hösten. Så det kändes bra. Vi var på trevligt go-fika hos bekantingar i helgen, och pratade länge på Skype med äldste sonen i Norge i går kväll. För övrigt väntar jag precis som alla andra på vår och värme, och jag puttrar vidare på min positiva våg. Allt är väl. Livet är gott. Tacksamhet och glädje fyller de flesta av mina dagar. Och nu ska jag skriva vidare på min “roman”. 🙂

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Det är de små, små detaljerna som gör det…

  1. Lisa says:

    Visst är det häftigt när man ser *nya saker* 🙂

    Så bra att Damen repar sig 🙂

    Kram

  2. Johan Gunnbäck says:

    Bra Tulle! Vi har nog inte sett så mycket ännu kanske, o det mest fantastiska är detta faktum att man ser det bara en gång i livet på ett visst sätt. Aldrig två ggr, för det ser aldrig ut på samma sätt två ggr efter varandra. Så mycket i naturen ser man bara en gång om man, som du säger, bara lyfter eller sänker blicken o tar sig tid.
    Skönt att höra om hästen! Kram

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s