Det farligaste djuret…

I går gick sambon och jag till Östergötlands Länsmuseum för att närvara vid vernissagen för Mattias Klums utställning “Vår tid på jorden”. Nån kommer kanske ihåg att jag var ansvarig för översättningen av bildtexterna. Det var en häftig känsla att gå bland de fantastiska bilderna – en del uppförstorade till enormt format – bläddra i texthäftet och känna igen sina egna ord. Fast det var också svårt att få hejd på den inre kritikern som tyckte att “här hade du kunnat uttrycka dig annorlunda och här borde du faktiskt använt ett annat ord”. Tänk så man är, aldrig duger man riktigt i sina egna ögon…

Nåväl, Mattias Klum var där och sambon och jag klev fram och presenterade oss. Han blev jätteglad att träffa oss, sa han, och vi småpratade en stund. Vilken trevlig kille! Ödmjuk, öppen och glad. Vi pratade lite om hur viktigt det är att hitta ett sätt att använda sina talanger och intressen på, att hitta en outlet, och att om man dessutom samtidigt kan göra något gott så kan det ju inte bli bättre. Vi pratade också om de olika bilderna och sambon undrade om det varit farligt där ute i djungeln. “Ja, visst är det farligt ibland,” svarade Mattias, “men giftspindlar, ormar och revirförsvarande gorillor är ändå ingenting jämfört med människor.”

Han pekade på en bild som föreställde ett enormt område av regnskogen som var skövlat och bränt till oigenkännlighet. “Det där var det absolut farligaste stället att fota på”, sa han. “Där sköt man journalister för det är så otroligt mycket pengar som står på spel för dem som skövlar regnskogen.” Så människan är alltså det farligaste djuret… Sen var han tvungen att sticka för att hinna packa och förbereda sig för tisdagens resa till Indien för ett nytt fotouppdrag. “Vi kanske får anledning att höras igen”, sa han. “Och jag ska prata med förlaget så att ni får ett ex av vår bok.” Och så var han borta. Och kvar stod vi och kände oss lite viktiga. Viktiga därför att vi på ett litet sätt har fått vara delaktiga i hans arbete med att rädda planeten. Och jag kan inte låta bli att tänka på hur olika högt eller lågt vi lägger ribban för våra liv. Och hur olika högt eller lågt vi ska lägga den. Somliga ska arbeta med att rädda världen, somliga ska tala för massorna och vi andra…tja, vi pular väl på med våra små liv bäst vi kan och försöker så gott vi kan att förvalta den tid vi fått oss till skänks. Sen att en del väljer att spendera den tiden med att skövla ovärderlig regnskog och skjuta journalister, det kan man ju bara beklaga.

bränd skog

Bilden har jag lånat från Sumatrabloggen

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

3 Responses to Det farligaste djuret…

  1. Wow Carina! Vilket ögonblick. Och det är stort tycker jag. Tänk att ni är så duktiga med text och översättning. Kram

  2. Johan Gunnbäck says:

    Mycket bra. Tur att det finns medmänniskor som kämpar för de viktiga olika delarna här i livet och på vår planet. Ensam kan en människa icke göra allt, även om man så vill! (Sedan är det viktigt o lite kul att få känna sig “viktig” o delaktig i ett större sammanhang ,,,,,,)
    Kramar!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s