Det är i mörkret som stjärnorna syns…

Oj, vad dagarna rullar på. Nu har det snart gått en vecka sen senaste inlägget. Skärpning! Faktum är att jag lagt skrivtid på min “roman”. Att ordet roman står inom citationstecken beror förstås på att jag i allra högsta grad tvivlar på dels att det nånsin kommer att bli en roman eftersom jag har rätt dålig självdisciplin, och dels att den nånsin skulle bli publicerad. Men, “roman” kallar jag den och det känns rätt kul. Historien har kommit till mig undan för undan under ett par års tid och handlar i stort sett om vad som händer när man har förlorat precis allt. Allt. Vem är man då? Vem blir man? Och vem möter man när man möter sig själv i ett sånt läge? Det låter väl lagom kryptiskt?:) Skrivarcirkeln börjar  om ett par veckor och jag skriver på för att ha något att “visa fram”. Det känns spännande och roligt.

För övrigt då? Tja, jag har varit nere i svarta hålet och vänt igen. Under en lång period har jag ju känt mig så positiv och nöjd och var fullkomligt på det klara med att det inte skulle vara för evigt. För så är det ju i livet; mörker och ljus, om vartannat. Fram steg känslan av meningslöshet igen, tyngd och mörker. Varför lägger vi oss inte bara ner och dör, allesammans? Varför bryr vi oss om att kämpa på i all meningslöshet? Jag blir lite nyfiken på varifrån den där känslan kommer egentligen. Vilken del av mig är det som är så fullkomligt kolsvart? Som tur är varar inte de mörka perioderna särskilt länge nuförtiden, och inte kommer de så ofta som förr heller. Och mörkret har lärt mig saker:

När mörkret kommer och tillvaron liksom skakar omkring mig, när ingenting känns säkert eller tryggt, när det känns som om allt det jag vet och tror på är en lögn så vet jag att det är något nytt på gång. Något som jag ska förstå, upptäcka, få en insikt om, lära mig. Med tiden har jag lärt mig att sätta värde på de mörka perioderna, för jag vet att de bär med sig något viktigt. Jag vill ju fortsätta utvecklas, fortsätta lära mig att förstå mig själv och andra bättre, fortsätta att bli bättre på att se de stora sammanhangen, och då vet jag att mörkret är en väg framåt. Om jag bara lugnt vistas i det och låter tillvaron skaka färdigt så uppdagas plötsligt någonting. Kanske genom en dröm eller i en meditation, något som någon säger till mig, några rader jag snubblar över i en bok eller en upplevelse som plötsligt äger rum. Då får jag svaret, informationen, upplysningen, erfarenheten som jag som allra bäst behöver just nu.

Idag fick jag healing av väninnan M och då kom orden jag behövde höra just nu. Så nu är jag glad och kraftfull igen och tacksam över mitt liv. Vad jag fick lära mig den här gången? Inga märkvärdigheter, egentligen, och inget nytt. Bara en påminnelse om att jag är värdefull, att jag måste sätta större värde på mig själv och mina egna behov. Att jag inte ska låta andra komma före jämt. Att jag behöver tid för mig själv, för att andas och reflektera. Att jag är älskad på ett högre plan. Sånt som man behöver få höra ibland, och bli påmind om.