Ett hus med historia, eller vem är det som klampar på min vind?!

När man bor i ett gammalt hus får man ju liksom på köpet att huset har en historia. Det säger ju sig självt. Jag har redan i ett tidigare inlägg berättat om hur det spökade i huset jag växte upp i men eftersom vi visste att det bara var “de gamla”, alltså de släktingar som bodde i huset före oss, så var det helt ok och nånting fullkomligt naturligt för oss.

Det hus vi bor i nu är också gammalt och har sin historia. Det byggdes i början på 1800-talet, men när vi grävde upp under golvet i köket hittade vi en gammal stenmur så vi har ingen aning om hur gammal gården egentligen är. Hursomhelst; Vi har inte lagt ner så stora ansträngningar på att forska bakåt men det vi vet är att gården fram till ca 1973 befolkades av en familj som vid det laget bestod av tre syskon som bodde tillsammans. En syster och två bröder. När E4:an byggdes på 70-talet skiftades ägorna och de tre syskonen lade ner sitt jordbruk och flyttade in till stan. De hade bott här med utedass, enfas-el, hämtat vatten i brunnen, värmt sig med några enstaka el-element och en kamin… Numera ligger de begravda på kyrkogården här i Kaga.

Efter att de flyttat härifrån hyrdes stugan ut som sommarstuga i några år och stod därefter tom tills vi en dag snubblade över den. For better and for worse… I alla fall; på övervåningen finns en liten gumma kvar. Jag har mött henne, höll på att springa rakt på henne en dag i en dörröppning. Hon var gammal och klädd i en svart, lång klänning. Jag misstänker att det var syskonens mamma. Sambon och jag har vårt sovrum där uppe och ibland på nätterna har jag hört hur det stökar runt på nedervåningen. Jag hör steg och mumlande röster. När jag på morgonen har anklagat barnen för att vara uppe alldeles för sent har de blånekat och under ed försäkrat att de minsann sovit så sött. Antingen ljuger de, eller så spökar det i vårt hus.

I somras var en bekant på besök. Hon är känslig för slika fenomen och när vi hade gått husesyn sa hon: “Du vet väl att det finns energier kvar på övervåningen? En gammal kvinna klädd i svart?” “Jadå,” sa jag. “Det vet jag.” Jag är övertygad om att hon tycker om att vi är i huset, att vi har tagit hand om det och räddat det från förfall. Jag känner alltid ett starkt beskydd och tror mig veta att hon bara vill gott.

I morse var det lite extra konstigt. Jag hade gått ner för att göra frukost (sambon och jag gillar att äta frukost i sängen), och när jag var i köket hörde jag sambons steg där uppe. Tvärs genom allrummet och på väg till toan, trodde jag. Men när jag kom upp med brickan sov han gott och försäkrade att han absolut inte hade varit uppe på toan, även om han i och för sig kände ett trängande behov. Så vem var det som gick där uppe? Det kan man fråga sig, eller så konstaterar man bara att: Jaha ja, nu är tanten uppe och rör på sig lite grann:)

laban

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Ett hus med historia, eller vem är det som klampar på min vind?!

  1. Lena says:

    Åååh, vad spännande! Har aldrig stött på ett spöke – mig veterligen (är lite tacksam för det, eftersom jag nog skulle bli lite rädd) – men jag fullkomligt ÄLSKAR gamla hus och, framför allt, historia! Kan ni inte forska mer runt stenmuren – jag är nyfiken!
    Kramar

  2. Thomas Nilsson says:

    Hmmm… vi hade ju hade ju lite spökiga upplevelser för sådär en 30 år sedan, fast det var nog mest jag som tog det på allvar. Har dock senare bott i ett hus om det spökade i, och hustrun likaså. Man får nog acceptera att det bor saker i väggarna när man flyttar in i gamla kåkar.

  3. Johan Gunnbäck says:

    Intressant o kul! Kommer ihåg Kävetorp med spökerier därstädes. Talade ibland med pappa Lennart enskilt. Han nämnde detta fenomen en gång för mig, annars talade vi mest om polisen på gamla “Klara” Sthlm där han tjänstgjort tidigare och där jag började min karriär på radiobilarna och i pikéten. De e väl ca 33-34 år sedan,,,,,

  4. moonshinesister says:

    Härligt! Tror alldeles säkert att hon ser till att ni har det bra och att hon beskyddar er.

  5. Och vi har en kvinna med långa fladdrande svarta kjolar som vi oftast ser i trädgården. Vi har sett henne hela familjen, hon känns också vänlig. Första gången jag såg henne sa jag till barnen – nu får vi besök, så tydligt såg jag henne och när jag kom ut fanns det ingen där… Det är häftigt på något vis!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s