Hur är läget?

Jag frågar förstås alltid mina kunder hur de mår när de kommer till mig för en behandling. Och ibland, som idag till exempel, frågade en kund tillbaka: “Och hur är det med dig då?” Jag kände efter lite och svarade: “Just nu är det faktiskt jättebra. Jag är inne i en period när jag bara älskar mitt liv.” “Ja, men det är ju jättebra”, sa hon och det var jag ju tvungen att hålla med om, förstås.

För så är det just nu; varje dag känns som en gåva, allting känns bra. Inte ens de grå januaridagarna kan få mig att deppa. Det har ju vänt nu, och vi går mot våren! Och ärligt talat; är det inte liiiite skönt med vintermörker så att man med gott samvete kan sitta i soffhörnet med en stickning eller en bra bok? Och är det inte praktiskt så säg med skumrasket som gör att det inte syns att dammråttorna ligger i drivor och att det var jättelänge sen man tvättade fönstren?

Det handlar mycket om att faktiskt tillåta sig själv att må bra. Att få ha det bra. Att inte, så fort det blir frid och harmoni, se till att själv skapa lite kaos i nån ände. Det var jag expert på förr. Jag klarade inte av när det var lugnt och bra, då blev jag nervös och såg till att dra igång nåt elände bara för att. Tokigt, va? Jag minns en period för kanske tio år sen då det mesta runtomkring mig var jobbigt och smått kaotiskt. Det var plikter och måsten, bekymmer, sjukdomar, konflikter och jag vet inte allt. Jag vet att jag vaknade en morgon och tänkte: Men herregud, kan det inte bli lugnt nån gång?! Då hörde jag en röst i mitt huvud som sa: “Det är lugnt. Längst inne i din kärna är det alltid lugnt. Det är du som skapar ditt eget kaos i det yttre.” Inte vet jag om det var mitt undermedvetna som pratade, eller gud eller vem men orden fick mig att stanna upp och tänka till. Är det sant? Är det jag som skapar det här? Kan jag gör allting annorlunda genom att fatta andra beslut? Göra andra val?

Där och då påbörjade jag en process som varade i flera år och som ledde till att jag mycket noga såg över mitt liv, vad det bestod av, vilka människor jag omgav mig med, hur jag såg på mig själv, hur mycket eller lite jag värderade mig själv. Vad och vilka lät jag komma i första rummet? Hur gjorde jag mina val? Hur såg mina prioriteringar ut? Vad fanns det för mycket av? För lite? Till viss del pågår processen fortfarande. Man blir aldrig färdig och att alltid iaktta sig själv och sina reaktioner, lära sig av dem och fatta aktiva beslut om vem och hur man vill vara har blivit en livsstil för mig.

Självklart består inte mitt liv av evigt solsken, honung och änglakörer. Absolut inte. Men nån gång skulle jag vilja samla ihop mig och skriva ner hela historien, allt som hände, beskriva hela processen för det ledde till att jag sakta men säkert lärde känna hela människan Carina – en ganska trevlig och ibland överraskande bekantskap. Och tänk om mina ord på något sätt skulle kunna hjälpa eller inspirera någon annan till att göra en liknande resa?

vinter

“Dreams are illustrations from the book your soul is writing about you.” Marsha Norman

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Hur är läget?

  1. Johan Gunnbäck says:

    Jäkligt bra Carina!! Samma sak hände mig för en tid sedan, också ca 10-12 år tillbaka i Norsholm. Livet var i fullständigt kaos och jag kunde inte koppla av och varva ner, bara sjukdomar, död, ekonomisk stress osv,,Försökte lägga mig en eftermiddag för att läsa en bok men förstod inte vad jag läste. Plötsligt slog mig samma tankar som Du beskriver.ovan. Och det träffade hårt, som ett klubbslag. Hur som helst så blev det också en vändning i mitt liv, Jag insåg att jag själv hade nyckeln till alla val jag kunde göra, som att välja bort energitjuvar i bekantskapskretsen, se till att jag får det jag behöver liksom välja bort det jag inte behöver. Jag genomgick en KBT-smärta behandling för ett drygt år sedan. Vi fick köpa en lärobok i ämnet vilken användes under terapin. Det märkliga var att jag hade en känsla av att jag redan visste vad som stod i boken efter bara några kapitel och vad budskapet var, även mindfulness osv. De övriga i gruppen satt som frågetecken. Jag tyckte synd om dem. Jag försökte förklara hur jag såg på livet, smärta, hur man istället kan tänkas göra, tänka osv, göra olika val men jag var nog ingen vidare pedagog. Vi träffades alltid efter varje terapi besök och gick ut o fikade.Tror inte någon egentligen förstod vad jag pratade om. Men vi hade rätt kul tillsammans, Vi kallade oss Gökboet!
    Har en kompis på RIndö som var här i förrgår. Han förlorade sin son i sjukdom i somras. Sonen var bara 18 år gammal. Vid vårt samtal i förrgår så berättade han om en liten bok han hade läst. Den heter “Himlen finns på riktigt”, skriven av någon Todd Burpo tror jag. Jag laddade ner den som talbok igår och ska lyssna på den på bussen eller båten. Den ska visst vara mycket intressant enligt min polare. Den handlar om en liten pojke som var “på andra sidan” för en stund.
    Och, som Du säger så är livet ändå ingen dans på rosor så ofta. Men det är förhållningssättet till livet som jag tror är det avgörande. Oftast är det I-lands problem och elektronik som strular som retar mig.Även om jag lider av cancer så har nu upplevt att jag har en ännu större valmöjlighet nu. Speciellt små trevliga stunder som jag inte riktigt sett tidigare blir som timmar. Som exempel kan jag studera en talgoxe för en kort stund, beundra dess skönhet men känslan sitter i länge, känns som timmar intill dess jag finner nästa guldkorn i tillvaron. Märkligt!
    Som sagt, bra skrivet av Dig! Helt rätt! Tack, Kram!

    • carinakinna says:

      Tack för dina ord! Och visst är det så, att det som vid första anblicken verkar som elände i förlängningen för med sig något bra. Som du som nu kan njuta av de s.k. små sakerna i livet, hitta guldkorn som andra bara stressar förbi. Tänk att vi har blivit så kloka:)
      Kram Carina

  2. Miafia says:

    Befinner mig nog i början på allt detta kloka jag läser om här som så sakta smälter in i mitt sinne. Känner igen mig i både blogg o kommentar här, läser o tar till mig o tänker Att jag ska åxå nå dit, Alla dessa klokskaper finns i min lilla hjärncell men de har inte riktigt fått fäste ännu. Håller på o stuva om i ryggsäcken o det tar tid minsann. Underbart att få läsa o ta till sig här!!

    Kramelikraaaam / Miafia =0)

    • carinakinna says:

      Mia, det tar tid och jag tror att det ska ta tid. Processen måste få mala på och att programmera om sig själv är minsann inte gjort i en handvändning. Men precis som man brukar säga, så är det nog faktiskt vägen som är värdefullast och inte slutmålet för riktigt ända fram kommer man nog aldrig. Får du någon hjälp på din väg framåt?
      Kram Carina

      • Miafia says:

        Hade hjälp … underbar hjälp. På frikort dessutom men gratis togs bort o i samma veva flyttade vi så nu …… nääe har inte tagit mig för att söka en ny proffsig samtalsterapeut här ännu. Men ska försöka finna någon för jag känner ju att behovet finns för att kunna komma ordentligt framåt. Vägen är annars rätt rak o fin just nu så …. japp det går framåt hehe.

        Kramelikraaaaam / Miafia =0)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s