Kärlek, smärta och måndagsexemplar…

Det är rätt kul det här med bloggen. Jag kände mig lite mätt på att blogga och beslöt mig för att låta den vara ett tag. Och så går det några dagar. Och så börjar det röra sig lite grann nånstans långt därinne i hjärnvindlingarna. Sakta men säkert formar sig orden, som alldeles av sig själva. Fascinerande…

Det har känts lite tungt ett tag för tre av de bloggare jag läser mår inte alls bra. Deras hälsa är inte den bästa och det känns som om det sakta men säkert går utför med dem och det känns alldeles förfärligt sorgligt. Det är väl konstigt? Människor man aldrig har träffat. Om de inte bloggat hade jag inte ens vetat om att de existerade, men genom sina bloggar har de släppt in mig i sina liv och därmed har jag släppt in dem i mitt hjärta. Jag vill dem det allra bästa och jag önskar att jag kunde göra något för att hjälpa.

Det här med kärlek tänker jag på just nu. Det här med att bry sig. Jag hade en bekant för rätt många år sen som sa att hon önskade att hon inte hade några föräldrar eller några barn för det skulle ju bara göra ont om hon förlorade dem. Men så kan vi väl inte leva? Vi kan väl inte välja bort kärlek för att slippa känna smärta? Vad blir det för ett sorts liv?

Jag arbetar ju med människor, och många av dem mår rätt dåligt och en del både till kropp och själ. Jag har med åren fått lära mig att sätta upp ett filter mellan dem och mig. Jag engagerar mig och bryr mig så länge de är i mitt behandlingsrum men så snart de gått så släpper jag taget tills nästa gång vi ses. Så måste det vara om jag ska orka. Annars skulle jag gå sönder i bitar i mina försök att hjälpa. Men undantag finns. För ett par veckor sen steg en person, en ung kvinna, in på genom Friskhusets dörrar och rätt in i mitt hjärta. Så konstigt det är ibland. Så självklart det känns att släppa in. Att hålla om och bry sig. “Var är det vi har träffats förr?” undrade hon. Jag vet inte, jag tror inte att vi har setts förr. Inte i det här livet i alla fall, men hon är en bit av mig och jag är en bit av henne. Så är det bara. Och jag tror att vi kommer att ha mycket att göra med varandra framöver.

Och så det här med hälsan; jag har i alla år paraderat med min friska starka kropp, men se nu har även jag på sistone fått känna på att jag på inga sätt är garanterad evig hälsa, evigt liv. En ovan upplevelse, och jag är på sätt och vis tacksam för den för jag behöver tas ner på jorden en smula. Inse att jag inte är garanterad osårbarhet bara för att jag önskar det. För att jag vill få vara frisk. Få bli gammal. Det är inte min vilja som råder… Och faktiskt kommer det här att leda till att jag måste bekanta mig lite närmre med sjukvården. Den traditionella. Men först om ett par veckor. Innan dess tänker jag prova med de alternativa alternativen. Annars vore det ju inte jag. Jag är ju omgiven av kunniga kollegor som jag i första hand tänker vända mig till, men om det inte räcker till så tänker jag ta emot den hjälp som sjukvården erbjuder. Och jag känner att det finns en ödmjukhet i att tänka så. Jag ska inte vara så styvnackad, så stursk och tro att jag står över allting annat. Ibland måste man ödmjukt böja sin nacke och med tacksamhet ta emot det som bjuds.

Oj, nu håller jag på att bli långrandig igen märker jag. Jag måste ju bara skriva om det här med måndagsexemplar också:

Sambon och jag begav oss i dag till MediaMarkt som har slagit upp sina stora, guldglänsande portar här i Linköping. Jag hatar såna ställen, så fort jag kommer innanför dörren får jag liksom allergiska knottror över hela kroppen. Alla dessa elektroniska och elektriska grejor, alla människor, försäljare…brrrrr…Det är som att såna platser representerar allt som är fel med den delen av världen som vi bor i, men de hade ju ett bra erbjudande på mikrovågsugn och eftersom vår gamla har dött så fick vi stålsätta oss och åka dit. Det stod ca 400 mikrovågsugnar i sina förpackningar och vi högg en. “-Vill du inte titta runt lite?” undrade sambon i ett anfall av total okunnighet om vem jag är. Jag snäste till med ett “NEJ!” och så sprang vi mot kassorna. Efter ca 20 minuters kö kom vi äntligen ut. “-Vet du, med vår vanliga otur har vi förmodligen lyckats välja en mikrovågsugn som inte funkar och så får vi åka hit i morgon igen och byta den”, sa jag lite skämtsamt när vi gick till bilen.

Och vad händer? När vi kommer hem och packar upp den så är den naturligtvis helt tillbucklad! Så i morgon blir det ytterligare (hurra! inte) ett besök på MediaMarkt.

Nu tar vi lördagskväll, hörni:)

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Kärlek, smärta och måndagsexemplar…

  1. vimzet says:

    Men Carina!! Du som är så medveten om naturen och vad vi mår bra av osv HUR kan du ha en micro??? Lämna tillbaka den och återgå till ett liv utan micro, inget konstigt alls. Det enda du slipper är strålad mat 😉

    Visst är det väl fantastiskt hur man blir så involverad i andra människor tack vare deras bloggar!
    Ibland sitter man och gråter i flera timmar och ibland så får man skratta och le igenkännande, av helt okända människor 🙂 Fantastiskt!!

    Gillar inte att du på något sätt måsta ha kontakt med sjukvården!!! Krya på dig, vad det nu än är!!

    Kramar och när du träffar Damen så klappa om ordentligt från vimziga Lisa 🙂

    • carinakinna says:

      Jag vet Lisa, en micro strider mot allt jag egentligen tycker men yngste sonen älskar mikrade popcorn, och ibland är det ju så fantastiskt praktiskt att kunna tina upp saker lite snabbt. Men jag lovar, den står oftast bortglömd i sin vrå:)
      Tack för din omtanke, och i morgon ska jag träffa min lilla häst. Ska ge henne en STOR klapp från dig:)
      Kram!

  2. CamillaL says:

    Visst är bloggandet beroendeframkallande, både att läsa och att skriva. Och vissa bloggare blir som ens vänner, trots att man inte allts känner varandra på ett traditionellt vis (ofta vet man inte ens hur bloggaren ser ut ju)!

  3. annika says:

    Ja bloggvärlden kan verkligen vara fantastisk. Man känner varandra fast man aldrig setts. Härligt! Som gammaldags brevvänner brukar jag tänka 🙂 Hoppas du får hjälp med din hälsa och det som inte fungerar optimalt. Jag är blandare, använder både alternativa metoder och västerländsk traditionell klinisk medicin när det behövs. Man får ta det bästa ur olika världar tänker jag.
    Angående mikro, de där mikropopcornen har mycket transfetter i sig, ett stort skäl till att låta bli dem. Vi har ingen mikro och det fungerar fantastiskt bra!

    • carinakinna says:

      Det är inte lätt att få en ständigt sugen 18-åring att ta till sig argumentet om transfetter…
      Vi har varit utan mikro i ett halvår nu sen den gamla dog, och det är verkligen inget problem. Du har helt rätt,det handlar om skapade behov…
      Carina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s