Lite mer om Caritsa (för er som inte tröttnat redan…) men också om att tänka tvärtom (igen)

I morse när jag kom ner i köket såg jag att jag fått ett sms från L. som har stallet där Caritsa bor. Jag får alltid hjärtat i halsgropen när hon skickar sms, blir rädd att det har hänt nåt. Ni vet ju att innan man öppnat sms:et ser man bara de första orden och där stod: “Caritsa har fått en…”. Mitt hjärta slog volter; igår skulle det nämligen komma en ny häst till stallet och det är alltid förenat med vissa risker när man släpper ihop främmande hästar att någon ska bli skadad. Naturligtvis skenade min hjärna iväg, och så himla typiskt att man tänker det värsta; Vad hade Caritsa fått? En spark? En skada? Vad??!! Med lätt darrande händer tryckte jag fram sms:et. Det stod: “Caritsa har fått en kompis.”

Det visade sig att hon och den nya hästen hade funnit varandra direkt, så nu kan hon strunta i de båda surtanterna. Och då började jag tänka, försökte tillämpa mitt eget råd om att tänka tvärtom; Kanske är det bäst att hon är där borta. Kanske är det bra som det är, att jag slipper en massa problem och arbete här hemma och någon annan får dra det tunga lasset med det ansvar och jobb som det innebär att ha ett stall igång. Hon har det ju bra där på alla sätt, det märker jag. L. är jättebra med hästar, erfaren och pålitlig och jag märker att hon gillar min gamla häst. Jag behöver bara åka dit två gånger i veckan, kan ligga och dra mig på morgnarna, slipper stressa hem efter jobbet för att mocka och släppa in. Fördelarna är trots allt ganska många. Finns det kanske nån sorts “mening” med att det är så svårt att hitta någon inackordering. Hmm…

Handlar det om att jag måste släppa taget? Släppa kontrollen, det där som jag har så svårt för? Är det kanske inte bra att ha lite känslomässigt avstånd till Caritsa som ju förr eller senare kommer att vika om hörnet? Ta ner skylten. Gå till de evigt gröna ängarna och allt det där. L. är erfaren även i att behöva avliva hästar, hon kan hjälpa mig när den dagen kommer. Hon vet vart man ringer, hur det går till. Vi har redan pratat om det. Hon kan hjälpa mig när det är dags.  Och vi ska ju faktiskt – enligt planerna – flytta härifrån inom en inte alltför avlägsen framtid. Det kanske är bättre att Caritsa får vara kvar där hon är. Hmmm…

Så tänker jag idag. Fram och tillbaka. Hit och dit. För övrigt försökte sambon och jag göra det bästa av denna fruktansvärt gråmulna novemberdag; vi sov jättelänge, slappade i soffan, åkte in till stan och besökte några utställningar, fikade, blev dränkta i en plötslig regnskur. Håhåjaja. November, november.

 

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s