Osynlighetskappa, eller?

Det är verkligen konstigt att ingen hör av sig angående stallplats. Jag börjar känna mig osynlig. Hallåååååå hästvärlden!! Här har ni chansen att få ha er kära häst i mitt lilla gulliga stall, nära stan men ändå fullkomligt bilfritt och fridfullt. Jag lovar dyrt och heligt att se efter er älskling noga och göra allt jag kan för att han eller hon ska trivas och må bra. Jag är jättenoga med att allt ska vara så bra som möjligt för de fyrfota vännerna, och här finns jättefina ridvägar och stora hagar. Dessutom kan jag lova att jag inte är svårt att ha att göra med, jag är flexibel, erfaren, ansvarsfull och bussig. Ställer upp och hjälper till så mycket jag nånsin kan.

Det är det jag försöker förmedla ut till hästvärlden via mina annonser både på Blocket, Bukefalos (en stor häst-site) och nu till och med i Corren – lokalblaskan. Jag har dessutom utnyttjat alla kontakter jag har och de s.k. sociala medierna, men det är fullkomligt dödstyst. På två månader har en (1) person har ringt men hon hade ingen bil och därmed svårt att ta sig hit. Två (2) har mejlat, men efter att jag besvarat deras mejl i positiva ordalag så blev det tvärtyst.

Vad är det som pågår? Jag fattar ingenting. Finns det verkligen inte någon som funderar på att flytta sin häst? Som kanske inte trivs där de är nu. Eller nån som ska köpa häst? Eller som ska flytta hit från nån annan stad med sin häst? Tar alla de stora stallen med ridhus och allehanda faciliteter alla inackorderingar? Jag undrar om alla har lika svårt att få hyresgäster eller bara vi som har små, enkla stall?  Eller är det bara jag som på nåt sätt har blivit osynlig…

Jag var i det andra stallet idag. Caritsa har kommit in sig ordentligt där nu och det är ju jättebra, men jag kan inte låta bli att känna som att det inte riktigt är min häst längre. Fånigt kanske, men den fysiska distansen skapar också mental och känslomässig distans. Så är det. Usch, det känns faktiskt lite deppigt.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Osynlighetskappa, eller?

  1. vimzet says:

    Det låter ju onekligen lite märkligt!! Tyvärr har tanten jag nämnde till dig, inga hästar kvar. håller tummarna att det dyker upp en kompis/inackordering!!

    Kram

  2. Johan Gunnbäck says:

    De verkar ju själva fasen! Men “i min värd” så händer ofta något positivt när man minst anar det,,, och när man kanske mest behöver det. Slutar säkert med att Du får säga nej till en hel hop “hyresgäster”! Man får vara deppig ibland,,, bara inte för länge. O i synnerhet inte så länge att man slutligen blir bitter. Farligt farligt,, Jag själv är ju en melankolisk typ som gillar mycken ensamhet, filosofiska stunder ensam med natur, hav o skärgård,, jag skulle gärna hyra in mig i en box hos Dig,,, men jag är ju ingen häst så det faller ju tyvärr redan där. Även om jag skulle pröjsa bra! Från det ena till det andra, våra medmänniskor tycks ha ett behov av att söka förklaringar angående deras medvetna beteende i en massa “bokstavskombinationer”, men jag surfade in lite på “HSP”,,,,Men du som är klok kanske redan känner till begreppet,,, intressant läsning annars.
    Speciellt tyckte jag det, Jag som jag hör röster.
    Jag gjorde ju den tavlan härförleden vid ett läkarbesök hos en stackars AT-läkare, “- Var det något mera?” frågade doktorinnan när jag skulle gå, , jag svarade lite harklande “- Nja, det är ju det att jag hör röster, svarade jag” O jädrar vilken fart det blev på doktorinnan,! Hennes käkar började tugga,,, ögonen rullade,, färgerna i hennes ansikte skiftade i olika nyanser av vitt vid hennes försök att formulera en följdfråga. Slutligen kom frågan, något otydlig dock, men något i stil med “hur och när händer det?” Jag svarade lite harklande igen “- Jooo,, har märkt att när jag talar i telefonen så hör jag en röst där ganska så ofta i andra änden!” Mera hann jag inte säga förrän hon for upp och kastade ut mig från hennes rum. Tydligen fel människa att skämta med den dagen,,, fick i alla fall mitt recept ute i receptionen. Den stackars läkaren slutade sedan efter ett halvår,,,Hoppas det inte berodde på mig!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s