Man behöver inte stå på barrikaderna…

Och naturligtvis blev inte helgen ett dugg som jag redogjorde för i förra inlägget. Jag kände redan då jag skrev det att “jag undrar jag hur det här kommer att bli…”. Familjefest hade vi på fredagkvällen med tacos och det var mysigt, men på natten blev jag sjuk i nån sorts supervärk i nacke och huvud, kräktes och  mådde pyton. Äldste sonen var också uppe och vankade, lite oroligt inför resan och sambon sov inte mycket han heller, så det var ett något tilltufsat och slitet litet gäng som for till stationen på lördageftermiddagen.

Först på lördagmorgonen släpade jag mig upp vid 8 och åkte till stallet. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt hur jag redde ut det men man får extra krafter när man behöver det, det är tydligt det. Efter att ha kräkts lite bakom stallet fick jag ut hästarna och gav dem mat och så mockade jag åt Caritsa. Och inte gnäggade de när jag öppnade stalldörren. Väldigt konstigt. Alla tre hästarna var tysta och stillsamma. Caritsa som brukar sparka på dörren i sin iver att få komma ut och äta frukost stod bara där och lät sig gullas med, jättelänge. Och det är ovanligt, hon brukar slänga med huvudet och nästan knocka mig medvetslös om jag försöker kela med henne på morgonen.

Sen åkte jag tacksamt hem, stapplade i säng igen och gick inte upp förrän det var dags att skjutsa sonen till tåget. Där stod vi – hela lilla familjen – bleka, trötta och ämliga på stationen och jag försökte låta bli att gråta. Jag hade mycket beslutsamt försökt fösa ner känsloskalan till sisådär 50% men det hjälpte ju inte. Bölade gjorde jag lika tusan när tåget for iväg. Yngste sonen åkte till flickvännen och sambon och jag åkte hem och lade oss i äldste sonens säng och sov till halv sju på kvällen.

Idag, söndag, var det ju vernissage men vi orkade inte åka dit utan ägnar oss åt översättningsjobben så gott det går. Jag mår fortfarande inte hundra och vi känner oss både känslomässigt och fysiskt slitna. Men! En kille kom hit idag för att titta på virke som vi ska sälja. Han vill bygga sig ett stort, rustikt matsalsbord av gamla, breda plankor. Han har inte plats för det i sin lilla lägenhet, och han har ingen familj att samla runt detta bord, men han tänker att om han bygger bordet så kommer säkert det andra också. Vilken härlig inställning! Och vilken härlig kille! Han blev kvar i flera timmar och vi vecklade in oss i snirkliga samtal och diskussioner. Vi fikade och han anammade vårt sätt att vara, var snabb att haka på med humor och skämt och vågade både tänka och vara “utanför boxen”. Sambon berättade för honom om sin senaste idé till uppfinning och snart satt de och diskuterade lösningar och gjorde skisser på servetterna. Skönt och uppiggande blev det för oss och han lovade att snart komma tillbaka och hälsa på.

Nu när han åkt så sitter jag och tänker på sambon och mig, vårt sätt att leva och vårt sätt att vara. Att vi inte är riktigt som andra, att vi sällan inrättar oss i det som man borde eller det som många tycker att man måste. Att vi alltid har gått vår egen väg, följt våra hjärtan och att det lett oss till ett liv som kanske inte passar alla men som vi känner är vårt. Och jag är faktiskt stolt över oss, stolt över att vi vågar vara vi. Och jag blir glad över att träffa andra som kan haka på, som kan uppskatta oss och vårt sätt att vara. Och då tänker jag också på min kund U. som tillsammans med sin man också har valt sin egen väg när det gäller vissa saker, som har fattat beslut som går mot strömmen och som har fått ta konsekvenserna för det. Sist hon var hos mig sa jag: “Du är stark.” Hon svarade: “Jag har kommit på att man behöver inte stå på barrikaderna för att kämpa för en sak. Det räcker med att man följer sitt eget hjärta och sin egen vilja. Att man gör det som känns rätt för en själv.” Hon skrev sedan på sin Facebooksida: “Wrong is wrong even if everyone is doing it. Right is right even if only you are  doing it.”

Även om sambon och jag inte står på några barrikader så följer vi våra hjärtan i det vi gör och hoppas att vi även inspirerar våra barn att göra detsamma. Och jag kan konstatera att inte heller den här dagen blev riktigt som vi hade planerat det, men den bringade ett uppiggande besök och nu är det bäst att vi äntligen tar itu med våra översättningar.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

8 Responses to Man behöver inte stå på barrikaderna…

  1. annika says:

    Åh vilket inspirerande inlägg! Och jag kan känna att vi inte heller har valt några medelvägar eller “som alla andra gör”. Ibland kostar det på att leva efter sitt hjärta men något annat går inte 🙂 Stor kram till dig och de där översättningsjobben, vilket språk är de från?

  2. Johan Gunnbäck says:

    Mycket bra! ,, Om än lite tråkigt det där med hälsan då förstås.. Ja, vi är flera som inte står på barrikaderna, Möjligen lite civil olydnad nu och då (även på jobbet). Bättre att följa den egna magkänslan och egna hjärtats språk. Jag tycker att jag gör egna val efter någon inre röst och egen intuition.
    Varför skulle jag annars sälja allt och köpa ett fartyg som exempel, Dock har hälsan spelat mig ett litet spratt nu, så vi har valt att sälja vårt 100 ton tunga oceangående fartyg nu med kajplats vid Skeppsholmen fastän med stor sorg i hjärtat,, Vi har köpt en kvart i Vaxholm igen. Länge sedan vi hade fast mark under fötterna ,,Var sak har sin tid. Livet tycks bestå av olika faser vilka vävs in i varandra hela tiden,,,, men nu ska jag fokusera på annat och besegra sjukdomen..
    Fortsätt skriva! Mycket stimulerande! Du skriver på ett sätt som gör att jag känner igen den Carina och hennes miljö som jag en gång i tiden kände.Liksom en vandring tillbaka i tiden fastän allt är förändrat. Fantastiskt och fascinerande på en och samma gång.
    Kram på Dig!

    • carinakinna says:

      Hej o tack för din kommentar. Ja, jag förstår att du och I. också lever lite utanför lådan… Tråkigt att höra att du inte är frisk, hoppas det blir bra. Och visst känner jag igen det där med de olika faserna, ibland är det svårt bara att acceptera att man glider in i en ny. Tack för alla snälla ord! Kram tebaks:)

  3. Cirkus Sunde says:

    Tack för ett riktigt fint inlägg Carina. det grep så tag i mig när jag läste. Om dig , din sorg över sonen som lämnar hemmet, att du och sambon lägger sig och sover i hans säng. Det är så vackert, så smärtsamt och så friskt. Friskt att låta sig vara människa och gråta och snörvla och känna så mycket kärlek, oro och omsorg om sina barn. Att jordelivet går så snabbt, att ungarna flyttar ut.
    Och sen mannen med köksbordet… jag fick rysningar. Själv har jag alltid drömmt om ett stort Engelskt kök men ett stort handgjort ekbord och dubbeldörrar ut till en trädgård. Jag samlar på köksgeråden nu. Jag vill träffa er! Dig och din man och mannen med bordet. 🙂 Kvällen innan du skrev var jag ute och dansa och då tänkte jag på er, på hur ni hade träffats där på utestället och att det hade känts så självklart.
    En av mina bästa väninnor bor i Lindköping, jag tänkte åka och hälsa på henne i November. om jag får hälsa på er så skulle jag bli så himmla glad- även om det känns lite galet 🙂

  4. carinakinna says:

    Hej Karin, tack för dina ord:) Du uttrycker dig så himla fint. Klart vi ska ses om du är i närheten, men du skriver Lindköping. Stämmer det? Vi bor i Linköping…
    Vi hörs! Carina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s