Har vi inte träffats förr?

Jag tror på reinkarnation, alltså att vi inte lever enbart ett liv utan flera. Inte vet jag om det är så, ingen kan riktigt veta, men för mig är det dels en trösterik tanke och dels ganska naturligt att tro så. Ibland tar mitt kyliga, klarsynta intellekt över och då känner jag att det är ju fullkomligt omöjligt att döden inte är ett slut utan en början, en fortsättning. Hur skulle det gå till rent praktiskt? Egentligen? Så jag har den allra största respekt för att inte alla delar denna min tro.

Jag tror också att vi omger oss med ungefär samma lilla flock människor i liv efter liv, fast vi turas om att spela de olika rollerna. Tycker du det låter konstigt? När min äldste son var 3-4 år sa han till mig: “Mamma, kommer du ihåg när du och jag var ute och gick med mormor i barnvagn?” En annan gång undrade han: “Mamma, kommer du ihåg när vi bodde i en grotta?” Båda gångerna blev han lika besviken över att jag inte kom ihåg. Jag tror att små barn har med sig minnena ett tag men att de sedan bleknar bort, för i det här livet ska vi bara minnas det som händer i det här livet.

Men ibland är det ju som att gardinen mellan liven blir extra genomskinlig. Man kanske kommer till en plats som är märkvärdigt bekant, fast man aldrig varit där förut. Så var det för mig första gången jag kom till Grekland, det kändes verkligen som att komma hem. Jag var helt förundrad, alla dofter och ljud stämde och hade sin motsvarighet i min minnesbank.  Och visst stöter man på människor ibland som man blir ståendes med, båda stammandes: “Men, vi har väl setts förr? Var är det vi har träffats? Jag känner igen dig så väl.” Likväl som att vissa platser och människor väcker känslor av obehag, rädsla, kanske ilska, avsky. Helt utan logisk förklaring.

Åren innan jag och min sambo träffades levde jag med en stark känsla av att jag väntade på någon, något. Sökte någon, något. Längtade. När vi sedan träffades – på en nattklubb av alla ställen- var det som att äntligen, äntligen ha hittat hem. När vi senare berättade vår respektive livshistoria för varandra kunde vi konstatera att vi redan träffats två gånger förut, utan att lägga märke till varandra; första gången var jag 17 år, andra gången 21, och tredje och sista gången gillt var jag 25 år. Och att det var många tillfälligheter som samspelade för att vi båda verkligen skulle gå till den där nattklubben just den där kvällen. Vi hade många odds emot oss, och det verkar som om makterna verkligen fick fixa och trixa rejält för att få till vårt möte.

När nattklubben stängde följde han mig till min port och vi upptäckte att vi bodde bara några hus från varandra. Nästa dag bjöd han mig hem till sig på middag och sedan dess har vi i princip aldrig varit åtskilda mer än på sin höjd några dagar. Och det var snart 28 år sedan den där nattklubbskvällen.

Jag tror mig veta att vi redan har delat en antal liv tillsammans. Vi har varit bror och syster, man och hustru, delat strävsamma hårda liv. Hjälpt och stöttat varandra, arbetat tillsammans, inspirerat varandra. Precis som nu. Jag tror också faktiskt att vi varit vapenbröder på slagfält tillsammans. Krigat sida vid sida. Och när jag skriver det här så rinner faktiskt mina tårar, för så … mäktigt känns det att tänka så, så fantastiskt om det faktiskt är så, att man i liv efter liv söker och förhoppningsvis hittar varandra. Gång på gång.

Kanske är allt det här struntprat, en omöjlighet. Kanske det. Men att tänka och tro så här skänker mig en känsla av att livet är så oändligt mycket mer än vi tror, att många av de saker som händer faktiskt har en mening, och att döden inte är något hemskt och slutgiltigt utan faktiskt bara en övergång till en fortsättning.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

7 Responses to Har vi inte träffats förr?

  1. Cirkus Sorg says:

    Carina, jag tror som du, vi har kämpat och älskat och letat och saknat varandra så många gånger förut. Och när vi hittar varandra så glittrar det lite extra i ögonen. Nämen hej gamle vän, där är du igen. Och vem är du nu, vad gör du nu? Ibland lyckas vi mötas bryta ner egot och låta oss läka varndra ibland klarar vi det inte, då möts vi igen.

    Tack för att du delar.
    klart vi har träffats förut! Ännu en vacker, tankevärd och poetiska tex ifrån dig, även mina ögon vattnas ❤ Så vackert med dina söners reflektioner. Jag minns även min låtsas vän så tydligt- inte var det på låtsas ❤

  2. Jag tror precis som du. Och jag och min man träffades också under liknande omständigheter… En kväll på en nattklubb som fanns i stan, trots att ingen av oss egentligen skulle gå dit, snart 30 år sen och vi hänger ihop! Och barnen är förunderliga, jag tror inte draperiet eller vad man ska kalla det för som finns emellan liven inte riktigt dragits för. Mina barn har också sagt liknande saker. De har också sett saker som inte jag har sett. Tack för ett berörande inlägg!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s