Så fort kan det gå…

Sambon kom och hämtade mig efter jobbet och vi åkte och handlade. Sedan begav vi oss hemåt. Nån kilometer innan vi ska svänga in på vår grusväg kom en traktor körande från höger på en annan grusväg. Han hade såna där jätteläskiga spetsar framtill precis i lagom höjd för att göra oss till ett grillspett, och ett enormt lass med halmrullar på en vagn bakom sig. Han såg inte oss. Vi körde på landsvägen och tog för givet att han skulle stanna innan han körde ut på vägen, men han bara körde. Rakt emot sidan på vår bil.

Min sambo har enormt snabba reflexer och som tur var så var det han som körde. Han bromsade och slängde bilen åt sidan. Däcken tjöt mot asfalten, matvarorna yrde runt öronen på oss. I ett huj var han ute ur bilen och flög mot traktorn. Den unga killen bakom ratten bleknade när min engelsktalande sambo röt: “What the fuck are you doing!!??” Jag hörde killens “Sorry, sorry, sorry!”

Så kan det gå till när livet tar slut. Om sambon inte reagerat så snabbt. Om det varit halt. Om traktorn hade hållit högre hastighet. Om vi hade mött en annan bil precis då och där. Om, om, om… Och yngste sonen hade suttit hemma och funderat på varför vi aldrig kom hem, försökt ringa ända tills samtalet från polisen eller sjukhuset kom….

Jösses ni. Så skört är det, livet. Så fort kan det ta slut, eller åtminstone bli helt annorlunda. Jag undrar om det inte blev liiiite blött i byxorna på grabben som körde traktorn. Och jag hoppas att han lärde sig att se sig för lite bättre och för guds skull att hissa upp de där jäkla metallspjuten.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

7 Responses to Så fort kan det gå…

  1. annika says:

    Ojojoj! Så läskigt! Men tur att ni alla klarade er med blotta förskräckelsen! Och viktigt som du skriver, att tänka tänk om ibland. För att riktigt vara ännu mer här och nu! Kramar

  2. eva says:

    gulp. nu fick jag ont i magen. för det är ju som du skriver. precis så där fort. kan det verkligen gå. Varm kram och tack o lov att det inte gjorde det!

  3. Lisa says:

    Käre nån som Nasse säger!!!

    Skönt att det gick vägen och hoppas traktorpojken verkligen förstod vad som kunde ha hänt och att han kör försiktigt i fortsättningen!!

    Stor KRAM!!

  4. Moa Forslind says:

    Ja herregud, när anton berättade det fick man en smärre chock, så jäkla tur ni hade!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s