Svisch!!! Vad var det??

…jo, det var sommaren som blåste förbi. I morgon börjar skolan igen. Jag menar, vad fasen hände? Det blev ju aldrig sommar, känns det som. Eller var det vi som var för upptagna hela tiden med alla bestyr? Trist känns det i alla fall.

Yngste sonen börjar sista året på gymnasiet. Sen är det slut på att skolans tider styr vårt liv, efter sammanlagt arton år med påsklov, sportlov, terminsstarter, studiedagar, föräldramöten. Slut! Skönt!

Och som alltid känner man sig så där kluven till att vardagen drar igång igen; hemskt och ångestfullt att fösas in i fållan igen, samtidigt lite skönt med rutiner och bättre ordning på mat- och sovklockan – särskilt för den yngre delen av familjen. Och eftersom både sambon och jag är egenföretagare och saknar regelbundna arbetstider kan vi fortsätta att låtsas att det är ganska ledigt. Men det är ju det där med väckarklockan och att behöva ta sig upp tidigt på morgnarna. Och att sommaren försvinner har jag svårt att stå ut med, särskilt ljuset. För varje år blir mörkret tyngre, huvva! Nåja, bara att bita ihop och streta på. Det kunde vara värre – MYCKET värre; Min holländska syster ringde häromdagen från Kiruna. Hon skulle vandra några dagar i fjällen, och det låg snö överallt och var minusgrader på nätterna…

Nästa helg är det visning igen, sista rycket. Sista försöket. Annonser i lokaltidningen och bilar som smyger ner och vänder för en liten tjuvtitt. Sambon och jag var i stan idag, satt och fikade i lugn och ro när yngste sonen ringde: “Öh, det är nån gubbe här med en skåpbil och en hund och han går omkring och tittar ute på logen. Ska jag gå ut till honom, eller?” “Ja tack”, svarade jag. Och sen hörde vi inget mer ifrån sonen. Ångesten växte, vår fantasi löpte amok. Skåpbil (människosmugglare, kriminella), hund (kamphund eller allra minst en rottweiler), yngste sonen knivmördad, kidnappad, hackad i bitar… Ja, ni förstår. Vi ringde och ringde honom men fick inget svar, och vi skulle just springa till bilen och ta oss hem när han ringde. “Va? Var ni oroliga? Nä, det var en jättegullig liten gubbe i 80-årsåldern och hans pudel. Han trodde visningen var idag så jag visade honom runt överallt.”

Det tar på krafterna det här. Nu ska jag gå ut och klia Caritsa lite under magen. Det finns inget som lugnar nerverna lika bra.:)

Förresten, jag måste berätta en sak till: En bekant som har stall hade låtit hälsa genom hovslagaren att jag var jättevälkommen att flytta Caritsa till henne om det blir aktuellt! Jag blev så glad, dels för att det är en jättebra lösning – bra stall där Caritsa stått förut, bra människor och inte långt härifrån, där skulle Caritsa få det bra, och dels för att hon var snäll och brydde sig, erbjöd sig. Det gör mig alltid lika glatt överraskad. Som när min bloggläsare Lisa förra året helt på eget bevåg tog ett initiativ och fixade så jag hade en reservlösning för att Caritsa inte skulle behöva vara ensam när den andra hästen flyttade. Sånt är guld värt, och värmer ända in i hjärtat.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

6 Responses to Svisch!!! Vad var det??

  1. Mia says:

    Åh, vad jag känner igen mig i det här med skolstarten. Numera har vi det ju inte så, men då, då var det nedräkning till skolan började igen. Sååå skönt med fasta tider, kändes alltid som det bara var jag som skulle till sängs i hyfsad tid. För att inte prata om mattider…. ofas var ordet!
    Lycka till med visningen. Det kommer säkert att bli bra 🙂
    Kram
    // Mia

  2. Lisa says:

    Sommar??!! Näe, den blev det inget av Märks på alla grönsaker, små och ynkliga, det var ju alldeles för kallt och solfattigt!!
    Fast senaste veckan har varit ljuvlig, varmt och skönt men nog känns det som att ångesten vill flytta in i kroppen när mörkret kommer……

    Så skönt att du har plats fixat till damen 😀 Annars hade väl jag fått bygga stall och fixat kompis…………..hihhi, drömmer mej bort lite…………………. 😉

    Klappen och magkli till damen och kramen dtill dej 🙂

  3. Det mesta ordnar sig om man har lite tålamod. Visst gör man likadant varje år, varje höst? Och så tänker man att “nästa år” då är det annorlunda. Då kommer sommaren att vara minst 5-6 månader lång, eller kanske längre, på något magiskt vis. Men det blir samma visa igen …

    • carinakinna says:

      Ja, så är det. Allting går bara runt, runt och ju äldre man blir ju mer medveten blir man om att det är så. Ändå kan man inte låta bli att lura sig själv lite grann:)
      Carina

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s