På väg in till stan…

…i bilen i spöregnet samtalar sambon och jag om den enorma kluvenhet vi känner inför det faktum att våra barn nu är mer eller mindre vuxna, och att många av våra funktioner som föräldrar nu oåterkalleligen har gjort sitt.

För min del pendlar det något enormt mellan att känna mig gråtmild över att aldrig mer få frottera deras små kroppar efter badet, aldrig mer läsa godnattsagor, hitta på tokiga rim och ramsor, vakna av en vass armbåge i magen i en säng full med barn osv, till att känna nyfikenhet, lättnad och glädje över att livet nu går in i en helt ny fas, ett nytt skede, och att det återigen blir sambon och jag som får dela tid och liv tillsammans. Bara vi.

Och jag tänker att det är väl precis så det är, både sorgligt och skönt, både hemskt och roligt, att allting har sin tid. Och precis som min mamma sa till mig vill jag säga till alla som har småbarn: Ta vara på småbarnstiden, för den är så himla snabbt över! De där åren går så fort, så känn inte frustration och irritation över att du aldrig har någon egentid, att du aldrig hinner med dina egna behov, att de små alltid finns omkring dig och kräver kräver något av dig. Njut av det, för rätt som det är är barnen vuxna och det blir tyst omkring dig. Inget “Mamma, mamma titta på mig!” Inga ändlösa “varför då?” Och precis som jag inte lyssnade på min mamma förstår jag att ni inte lyssnar på mig. För allt har sin tid, och klok blir man inte förrän efteråt.

Och jag kan förstå folk som blir som tossiga när de får barnbarn, för då får man ju uppleva allt det där igen; hård-mjuka små barnkroppar som ska frotteras torra och varma, kiknande skratt vid tittut-leken, gråtandet som låter sig tröstas, skrubbsår som ska plåstras om och blåsas på. När mamma (eller mor-/farmor) är den mest älskade på jorden, den allra bästa, den som kan och vet allt.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

4 Responses to På väg in till stan…

  1. Annette says:

    Fint…..det är precis så det är!

  2. Precis! Allt har två sidor men i det här fallet känns det extra mycket tycker jag. Nu är barnen på väg igen hemma hos oss! De har hoppat lite fram och tillbaka innan de slutgiltigt flyttar. Dina kanske också kommer hem en sväng eller två! Kram

  3. Jenny says:

    Men så fint skrivet! Går rakt in i hjärtat som en pil. Jag är där nu; bland tittutlekar och tid som aldrig räcker. Jag njuter förstås mittibland det jobbiga. Egentid har jag ju haft i drygt trettio år. Att vakna av en armbåge eller liten fot i magen – vad kunde möjligen vara mysigare?

    Tack för läsningen. Halkade in, jag vet inte hur, men kommer garanterat tillbaka!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s