Det här med tacksamhet…

Ja inte vet jag om det är för att jag hostar så förbenat mycket. Det sägs ju att hosta handlar om en massa förtryckta känslor, ilska och annat. Eller om jag blev inspirerad av Eriksson och Axlander-Sundquists kaxiga eftertext i trilogin jag nämnde i förra inlägget. De skriver: “Tack till – inte en jävel!” Men jag känner att det bubblar upp en massa ilska i mig vid tanken på just tacksamhet. Det andliga synsätt som varit min ledstjärna så länge förespråkar ju tacksamhet. Man ska tacka för det och för detta, känna tacksamhet för det ena och det andra och blättan, blättan.

Men vem exakt är det jag ska tacka? Slumpen? Omständigheterna? Gud? Sitter gud kanske med ett enormt trollspö och svischar på oss lite lycka här och lite olycka där och vi ska tacka och ödmjukt böja på nacken? Och finns det någon att tacka så borde det i logikens namn också finnas någon att lämna in klagomål hos. Hallå gud, jag har ju varit en bra människa och lika sjutton blir jag inte automatiskt lycklig, jag får krämpor och skavanker och livet behandlar mig inte alls så ulligt och gulligt som jag hade trott.

Jag brukar tacka för vårt hem, men faktum är att det är sambon och jag som med ett enormt hårt arbete och många års försakelser har skapat detta hem. Vi har. Ingen annan. Så tack till – inte en jävel! Jag kanske ska tacka för att jag råkar vara född i Sverige och inte i till exempel Afrika. Då uppstår ju frågan: Vad skulle jag ha tackat för om jag föddes i Afrika? För att jag blir omskuren, bortgift vid tio års ålder, föder hundraelva barn som förmodligen svälter ihjäl allihop. Ja, tack för det hörru gud!

Ni märker att jag är förbannad. Men det känns som ett hyckleri det här med tacksamheten och ödmjukheten. Och det funkar ju uppenbarligen inte! Livet blir inte problembefriat eller rosenrött för att man är tacksam eller god. Det garanterar inte evigt lyckligt, bekymmersfritt liv och gräddfil rakt in genom pärleporten. Skit händer oss likafullt, gud svingar sitt trollspö och skänker oss lite cancer här, en blodpropp där, ett överkört barn, ett nerbrunnet hus…

För några år sen läste jag om en man som under en stor del av sitt liv samlade in pengar och ordnade lastbilskonvojer med mat och förnödenheter till tredje världen. Sen fick han cancer och dog. Vi må leva hur rättfärdigt vi bara orkar, men det garanterar oss ingenting. Vi kan betrakta en person som klarar av att sälja knark till ungdomar och ändå förmår se sig själv i spegeln med ett leende, eller en som importerar barn från fattiga länder och säljer dem som sexslavar och som lever gott på de pengar han tjänar, och vi säger: “Han får sitt så småningom, vänta bara.” Och det kanske han får, eller inte. Precis som de som arbetar för det goda får sitt, eller inte. Shit happens.

För det spelar ingen roll för gud. Det är inte det som är grejen. Grejen är vad vi väljer att göra för vår egen skull. Jag väljer att arbeta med att hjälpa människor, jag försöker vara vänlig, generös och hjälpsam mot alla omkring mig, inte för att jag förväntar mig att få åka räkmacka genom livet, eller är så naiv så jag tror att det garanterar mig evig hälsa och lycka, utan för att det bäst svarar mot min egen uppfattning om vem jag är. Det motsvarar bäst den allra högsta visionen jag har av mig själv.

Mannen som säljer knark eller småbarn har gjort sitt val. Jag har gjort mitt. Bra eller dåligt, gott eller ont. Det är upp till var och en. Och det känns bra, det är helt ok tycker jag. Men jag vete sjutton om jag orkar vara så himla tacksam längre. Sen flera år tillbaka har jag för vana att varje dag när jag tömmer kassalådan skicka en tacksamhetens tanke upp mot universum, och då brukar en röst i mitt huvud säga: “Tacka dig själv. Det är du som har jobbat ihop de här pengarna.”

Så det kanske är så det är: Tack till – inte en jävel!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

2 Responses to Det här med tacksamhet…

  1. annika says:

    Oj, jag kan känna ända hit hur det osar om dig 🙂 Det känns som lite frikyrkligt ibland med hela den här andlighetsdelen. Att man tror att man är säker för att affirmerar och för att man tackar osv. Men det måste ju kännas äkta, annars är det ingen idé alls. Som du säger, vem tackar jag? Kanske är det individuellt vad man kommer fram till för svar. Men bara göra för att göra, ingen vits alls. Skickar en stor glad kram idag!

    • carinakinna says:

      Tack Annika, jag behöver den. Känner mig fortfarande lite ilsken, men tror att det är bra. Det är sånt som behöver komma ut. Och viktigt tror jag att tänka på det som jag tänker på just nu. Tack för dina ord, skönt att du förstår:)
      kram tebaks!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s