Jaha ja, fördelen med att vara sjuk är ju att man hinner att läsa (och uppdatera bloggen ofta;)). De senaste tre dagarna har jag plöjt igenom cirka 800 sidor, jag nämner det bara för att ni ska förstå själva digniteten i läsandet.
Jerker Eriksson och Håkan Axlander-Sundquist har skrivit en trilogi som heter Victoria Bergmans svaghet. De olika delarna heter Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar. Har ni läst dem? Innan jag gav mig i kast med trean var jag tvungen att läsa om tvåan som kom för ett år sen, därav de 800 sidorna totalt. Makalöst bra! Spännande, otäckt, välskrivet. De handlar om det allra värsta: pedofili. Men i jättespännande deckarform.
Innan dess läste jag Tiger, tiger av Margaux Fragoso. Det är en biografi skriven av en kvinna som hade ett kärleksförhållande i femton år med en vuxen man från det att hon var sju år (han var 51). Den ger en obehaglig insyn i hur pedofiler tänker och fungerar, och hur deras offer dras in i deras värld. Jag rekommenderar den gärna, men var beredd på att den gör ont att läsa… 
Sambon blir tokig på mig.
– Måste du alltid läsa om en massa elände? undrar han. Kan du aldrig läsa nåt roligt??
Jo, visst kan jag läsa nåt roligt, och det gör jag också ibland. Men jag vill läsa om sånt som betyder nåt. Som ger ett intryck och skapar ett avtryck i mig. Som gör att jag lär mig mer om människorna, lär mig förstå mer. Förstå varför vissa väljer en väg, andra en annan. Förstå vad det är som formar oss, orsak och verkan, handling och konsekvens. Vad som gör oss till människor.
Jag vill ju bara förstå….
