Det är fortfarande väldigt, väldigt synd om oss, och det hostas och snoras och knapras Ipren så det står härliga till. Men så läser jag Annikas inlägg i hennes blogg enaningomyoga och förstår plötsligt att det är ju precis så här det skulle vara för oss just nu. Det blir inte alltid som vi planerar, tror, förväntar oss, önskar oss, vill. Det blir som det ska.
De senaste månadernas enorma stress och press har resulterat i att vi måste vila. Vila. Och eftersom både jag och sambon har så svårt för just det enkla lilla ordet så blir vi rejält sjuka istället. Och måste vila. Kan inte göra något annat än att vila. Sova. Vila. Slöa.
Och snart är vi friska igen och kan fortsätta vårt race mot framtiden, men tills dess hostar vi vidare. Tack Annika!
idagtankerjagpa 
Kram!