Vi och dem…

Jag läste häromdagen en superbra analys i DN om Breivik. Tankeväckande, klar och intressant. Du kan läsa den HÄR

Framför allt fångades jag av följande rader: ‎…”Men den frånvarande fadern är ingen psykologisk diagnos. Det är ett kulturellt tillstånd i ett samhälle där livsomständigheterna skiftar så snabbt att fädernas samlade livserfarenheter har ogiltiggjorts redan innan de förts vidare.

De orden suger tag. Och jag tänker att så är det ju i vår del av världen, allting skiftar så snabbt och det som vi trodde på har upphört att finnas till eller att vara viktigt; kyrkan, tron, solidaritet, närvarande föräldrar, att pappa staten tog hand om oss, att politiker och bankchefer var pålitliga människor, för att inte tala om polisen osv, osv. Allt detta skapar en rotlös generation som växer upp som rö för vinden, som lär sig det de behöver från internet, som saknar hopp och tro om framtiden.

Och samtidigt, i andra delar av världen är tron och religionen alldeles för viktig, fädernas röster väger alltför tungt och de unga pojkarna formas till kvinnoförtryckare och religiösa fanatister. Och så ska de här två extrema halvorna försöka mötas… Så klart att det blir problem, så klart att det blir konflikter. Så klart att det bildas utrymme för en sån som Breivik och hans tänkande.

Jag är inte tillräckligt insatt för att skriva sakligt om det här, men jag vill ändå uttrycka min känsla för att det inte är så konstigt om en person som B. tycker att han hade rätt att göra som han gjorde, att han handlade i nödvärn. Att han faktiskt tyckte sig försökte rädda oss andra från en stor fara. Och att det här händer hela tiden, nästan överallt i världen. Att vi delar upp oss i ett vi och ett dem. Och vi är bättre än dem. Och min gud är sann och din gud är bara blaha blaha.Vissa har rätt att leva, andra inte. Vissa får räkna med att deras barn svälter ihjäl medan andra kallt räknar med att deras barn har precis allt de behöver. Utom möjligtvis närvarande föräldrar, något att hålla i när åskan går och lite framtidstro.

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s