Det här med att behövas och ännu mera Animal Farm

Yngste sonen har besök från Finland. En kille som han känt via internet i flera år. Yngste sonen har varit i Finland ett par gånger och hälsat på honom, och nu var det M:s tur att komma hit. Så i morse var vi på flygplatsen i Norrköping och hämtade honom, och han ska stanna en vecka.

Det här innebär att vi får ha yngste sonen hemma en vecka, annars tillbringar han ju sin mesta tid hos flickvännen. Andra kompisar till honom dyker också upp och vill träffa M, och plötsligt är det så där igen; att man får kliva över ett antal tvåmeterskillar för att ta sig fram i vårt lilla hus, vada fram bland halvmeters-skor i hallen, göra mat som skulle räcka till ett halvt kompani. Och jag älskar det! Jag älskar att höra dånande dunkande musik, ljud från tv- och dataspel och bullrande skratt inifrån sonens rum, älskar röran, trängseln, trivseln.

Det är som att kliva tillbaka ett antal år i tiden. Barn och ungdomar har alltid gillat att vara hos oss, friheten här ute på landet och det faktum att vi inte har så där jättemånga regler och principer har gjort att de har trivts hos oss. Många helger och lov har vi haft barn och ungdomar sovandes på golv och i extrasängar. Många vattenkrig har utkämpats, många gerillakrig med soft air guns, många kurragömmalekar, ett stort antal kojor har byggts – både utom- och inomhus. Och jag älskar det, som sagt.

Sambon är kanske inte riktigt lika entusiastisk. Han suckar över röran, tiotusen datakablar, ryggsäckar, kläder på golvet, tomma chipspåsar. – “Det är bara att stänga dörren”, säger jag glatt.

Jag undrar om det inte handlar om att behövas. Att jag får vara mamma igen som ska serva med mat, extralakan, reservtandborstar. Det är skönt när det bara är jag och sambon hemma, men det är svårt att släppa mammarollen som man ju haft i över tjugo år. Det är väl ingen slump att så många i bekantskapskretsen köper hund så fort det sista barnen flyttat hemifrån. Någon som behöver en, någon som ska utfodras och passas.

Jag tänker på min mamma som när hon blev gammal var ensam, deprimerad och värkbruten. Men så länge hon orkade bakade hon åt oss; sockerkakor, småkakor, bullar. Hon riktigt lyste när hon levererade nybakat bröd nogsamt inslaget i plastpåsar. Hon hade en uppgift, hon behövdes. Så levde vi ju förr, de gamla fanns kvar i familjen och utförde de sysslor de klarade av, om det sen bara var att röra i en gryta eller hålla liv i elden. Jag tror det är förödande för oss att inte behövas, att inte ha någon funktion. Ingen uppgift att fylla.

Och sen det här med Animal Farm då; sambon ropade på mig att komma och titta förut i dag. I trädgården, precis utanför huset, sprang två halvstora rävungar omkring. Lekte, brottades, åt jordgubbar (!) och tittade sig nyfiket omkring. Och jag stod innanför fönstret och fotade. Varsågoda!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

5 Responses to Det här med att behövas och ännu mera Animal Farm

  1. Jag förstår dig. Det är tomt utan mina tjejer och när de är här samtidigt kan jag minnas hur det var förr och längta tillbaka. De behöver mig fortfarande, det vet jag, men numera behöver jag dem ännu mera. Det gör inget.
    Vilka fina foxar. Mitt i naturen är ni, helt klart.

  2. Annette says:

    Tänk om alla föräldrar vore som Du….då skulle människorna ha ett bättre samhälle.

  3. Lisa says:

    Det jag saknar mest är inte dom ljuvliga småbarnsåren utan just den tiden innan dom flyttade, stora drumliga och alldeles underbara med alla sina kompisar 😀

    Klappen till damen 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s