Bäst att passa på, hiskeliga hastigheter och hur går det egentligen?

Ja, bäst att passa på att ha fest när nu huset är så himla rent och städat och stajlat. Igår kom alla mina kollegor från Friskhuset hit för vår traditionella sommaravslutning. Köket fylldes av pajer, sallader, bröd och efterrätter som gästerna hade med sig, champagnekorkar smällde för Friskhuset som faktiskt fyller faktiskt 10 år nu i juni, och en suveränt vacker rosbukett sattes i vatten.

Medan jag lotsade hugade arbetskamrater runt i huset tog andra tag i dukningen, skar upp bröd, bar in stolar. Jag älskar när folk gör så! När man kliver in i mitt kök och sätter igång, känner sig hemma, letar fram brödkniven, plockar fram stolar, och bara fixar i ordning.

Tio stycken var vi (sambon fick också vara med, han är ju sååå himla trevlig och social. Det får man liksom på köpet när man är engelsman.) som trängde ihop sig runt vårt matbord. Finns det hjärterum osv. Väldigt, väldigt trevligt hade vi, stämningen var på topp. Tack alla!

Idag var sambon och jag på roadracing. Ingen av oss har någon anknytning till motorcyklar direkt. Jag tycker det är lite läskigt, sambon körde mycket mc som ung, men det var då det. Vi hade emellertid fått fribiljetter, vädret var rätt bra och vi hade inget annat för oss, så det blev en tur till Linköpings Motorstadium. Vet ni vad roadracing är? Stora motorcyklar, fort kör de och liksom ligger ner i kurvorna. När vi kom dit och det första racet gick av stapeln började jag nästan gråta för jag blev så himla RÄDD. Det går ju alldeles för fort, det kan varenda människa förstå. Inte kan en människokropp vara skapt till att färdas så fort och så oskyddat. Vill de dö, eller?!?! Och som det lät sen! Jag var alldeles skakis. Och så visade det sig till råga på allt att just det heatet var det juniorer som körde! De var 14-15 år!! Tack gode gud, säger jag bara, att våra barn aldrig varit intresserade av att köra motorcykel…

Och både här och där hoppade och haltade det omkring människor med motorcykeldräkt och kryckor eller armen i mitella. Men där fanns också hundar och ungar, kaffekorgar, gamla tanter och farbröder, familjer, solsken och lite folkfest så där. Och efter en stund hade jag vant mig vid de höga hastigheterna och ljudet från de vrålande motorerna och började kunna njuta av skådespelet. Häftigt är det, helt klart. Spännande och läskigt. Allt på en gång.

Och så är det kanske nån som undrar hur det går med försäljningen. Ännu så länge har ingen bestämt sig för att de vill ha just vår lilla gård. Det är bara att avvakta, att åka med. Vilken fantastisk träning vi får i att inte ha kontrollen. Vi vet inte om vi kommer flytta, eller i så fall när, eller inte ens vart. Tillit och förtröstan för att allt blir precis som det ska, that’s the name of the game!

Advertisements

About carinakinna

Jag iakttar min omgivning och mig själv, försöker hitta samband och insikter, dråpligheter i tillvarons alla turer. Se det stora i det lilla. Minnas, drömma, registrera, analysera, föreviga och förverkliga. Jag skriver om mig själv och min familj, min häst, mitt liv på landet, min omvärld. Det stora. Det lilla. Det oviktiga och det allra viktigaste, vad det nu är...Välkommen att titta in i min värld och kolla vad jag tänker på just idag. :)
This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s